Lloyd Jones, Mister Pip

I min jakt på nya bra författare och böcker vågade jag språnget och begav mig till Stadsbiblioteket för att låna en bok som jag länge har spanat på, men inte varit tillräckligt intresserad av för att köpa: Lloyd Jones Mister Pip.

Romanen tillhör utan tvekan de bättre böckernas kategori, men oförglömlig och sömlös är den inte. Den utspelar sig på en avlägset belägen ö i den södra delen av Stilla Havet. En ung svart flicka och hennes klasskamrater ges, mitt under pågående inbördeskrig, möjlighet att fly från den fattiga verkligheten då deras lärare läser för dem om Mister Pip i Charles Dickens Great Expectations. Kontexten är intressant, historien likaså kontrasten mellan dramatiska händelseförlopp och ett skådande berättande får ett slags tidsupphävande effekt som får läsaren att helt uppslukas av Mister Pip. Men så ändrar berättandet i ett slag karaktär. Berättaren blir sentimental. Texten som dittills på det stora hela varit av ett konkret och framåtdrivande slag blir tillbakablickande och emotiv, uppenbart effektsökande och dess försök att väcka vårt medlidande för påträngande. Jag tror att jag till och med kan ange exakt i och med vilka ord förändringen sker:

I noticed a calendar on the wall. I asked if I might look at it. I discovered it was September. To illustrate the month there was a photograph of a white couple walking hand in hand along a sandy beach. The year was 1993. I worked out that I'd missed my fifteenth birthday. (189)

I samma stund som berättarjaget lägger sitt hemland bakom sig och inser att hon inte längre är ett barn förlorar hon sin trovärdighet. Problemet är klassiskt: den manliga författaren som misslyckas i sina försök att berätta ur ett kvinnligt perspektiv. Berättandet är fungerande, om än något vacklande, så länge romanens jag är ett barn, könsneutral, mer definieras av sin egenskap av barn än av ung mänsklig varelse av kvinnligt kön. Barnet som inte brytt sig om så mycket annat än Mister Pip, som knappt aldrig ens haft ett par skor på fötterna på den lilla ön i Stilla Havet, kommer till de vita människornas land, får veta hur gammal hon är och börjar som av en händelse låta sina tankar kretsa kring BH:ar, smink, kondomer och sin fars sexliv. Va?!? Var god välj ETT problem och skildra det ordentligt istället för att koka soppa på allt från traumatiska minnen till utanförskap, rasfrågor, sexuellt uppvaknande och detektiviskt nystande i det förflutnas trådar! Man får väl anta att författaren har för avsikt att, i en ambition att vara heltäckande, problematisera den förlorade oskulden, den man förlorar då man sett vedervärdiga saker ske inför ens blick, då man tvingats lägga det förflutna bakom sig, lämna ödemarken för civilisationen, ta farväl av barndomen, bli vuxen, och tanken är god, men det fungerar inte. Tråkigt, men sant.
Mitt råd: läs Mister Pip, men slå igen boken efter punkten på sidan etthundranittio. Den håller dit, men inte längre.

La Bibliofille