Philippe Claudels Le rapport de Brodeck

Le rapport de Brodeck

Philippe Claudel
Livre de Poche
9782253125723

Omslaget till Philippe Claudels Le rapport de Brodeck pryds av en detalj från (om man nu kallar merparten av en målning för "en detalj") Roger Toulouses oljemålning Le Jeune Homme de l'Hospice från nittonhundrafyrtiosju. Det är en fantastisk bild, så besynnerligt mångtydigt uttrycksfull, det är så mycket som emanerar ur de där ögonen: en uppgivenhet, trötthet, likgiltighet ur vänster öga - förakt, ilska, vasshet ur vänster. Och så de där glasögonen i bröstfickan, vad kan det betyda att de ligger där? De tycks signalera jag vill inte längre se, kanske också ett slags passivitet som med en enda handrörelse kan omvandlas till aktivitet, till ett seende, ett vittnesmål? Kanske är det inte ens han själv som tagit dem av sig, placerat dem i bröstfickan, det kanske någon annan gjort, det kanske är någon annan som bestämt att han inte ska se, som förblindat honom.

Mannen från omslaget skulle lika gärna kunna vara Brodeck själv. De genljuder på något besynnerligt vis i varandra, de där två, och på samma vis som Omslagsbilden ekar i Texten under själva läsningen ekar Texten i Omslagsbilden efteråt, när man läst klart. De understryker och framhäver varandra ömsesidigt, och relationen mellan text och paratext kunde, ifråga om  just omslagets förhållande till Berättelsen, inte vara mer utsökt och raffinerad än så. Det finns ett ansikte som, redan innan man läst ett enda ord av Texten, i stort sett har gestaltat allt vad den kan tänkas vilja ge uttryck för, rent mänskligt. Det är rentav förföriskt. Den bild som pryder Norstedts svenska utgåva Brodecks rapport har tråkigt nog inte alls samma effekt, även om tanken bakom valet av Francisco José de Goya y Lucientes Krigets fasor nr 30 "Krigets härjningar" måste betraktas som god, då ju dessa i sin tur , precis som Le rapport de Brodeck, är vittnesskildringar.

Seendet och vittnandet spelar en central i Le rapport de Brodeck. Det handlar om att välja att se, att välja att inte se, att blunda för sådant man ser och har sett, att vilja vittna om sådant man ser och har sett, att välja på vilket sätt man vill vittna, vad det är man vill berätta att man ser eller har sett, om att låta sig förblindas eller inte. Den historia som Brodeck väljer att berätta för oss är inte bara en rapport om en viss specifik rapport som skall skrivas om ett visst specifikt mord på en viss specifik främling som begåtts i en viss specifik liten by av vissa specifika människor i en viss specifik liten trakt vid en viss tidpunkt i historien: Brodecks berättelse handlar också om honom själv, om hans främlingsskap, om de brott som begåtts mot honom och på ett mer övergripande plan dessutom om hur Människor förfrämligar och misstror varandra och de fatala konsekvenser som ett dylikt missförhållande kan få, har fått och troligtvis kommer att fortsätta att få, alltid.  

Philippe Claudel åstadkommer denna bild av Ondskan som ett perpetuum mobile på ett vis som inte kan beskrivas som annat än stillsamt effektfullt, genom att slå samman två så väsensfrämmande genrer som Sagan och Dokumentären. Le rapport de Brodeck är i många formliga avseenden just en saga, med typiserade och platta figurer - En Naturkunnig Enstöring, Tre Jungfrur, En artigt med nickningar hälsande Häst, Illasinnade och Intoleranta Bybor som gör livet surt för Goda Bybor, Ett Litet Flickebarn med Rosiga Kinder, En Traumatiserad Skönhet som slutat tala och En Berättare som Föräldralös och i späd ålder togs om hand av En Äldre Förbipasserande Kvinna -,  och dramatiska miljöer med höga berg, djupa dalar, gröna ängar, sanka marker, strida floder och porlande bäckar och en centrala byggnad som av en händelse råkar tillhöra en viss Schloss. I fråga om tids- och rumsangivelse bryter Philippe Claudel med sagans estetik och introducerar markörer som utan omvägar leder fram till Förintelsen. Anspelningarna är många - det talas om läger, det talas om Anderer som måste undanröjas, bortforslas, det handlar om långa och trånga fångtransporter, vid vars slut några måste gå åt vänster medan andra får gå åt höger, det berättas om exemplumavrättningar, självmord medelst elstängsel, om att behandlas som en hund, om latrintömningar och om människoskuggor. Från Sagans värld in i en berättelse som mer än någonting annat förefaller dokumentär och därmed är gränsen mellan fiktion och verklighet stadd i gungning, hur stor vår medvetenhet om det fiktiva i Brodecks vittnesmål än är. I den rämnan vandrar man till dess de romanens sista ord - De grâce, souvenez vous./ Brodeck. (Minns det är ni snälla./ Brodeck.) - uttalats. Man minns då Philippe Claudels dedikation, den som föregick hela romanen: Pour celles et ceux qui pensent n'être rien (Till dem som tror att de inte är någonting) och blir varse ytterligare en rämna, eller varför inte i detta fall en bro, mellan Fiktionen och Verkligheten. Brodeck, han som av så många behandlats som om han ingenting vore, som en gång nått en punkt då han själv blivit övertygad om att han ingenting är, blir en av dem till vilka Philippe Claudel tillägnar Brodecks rapport. Det är alls inte fråga om ett manifesterande av en orubblig förvissning om att Ondskan skola omintetgöras och Människorna leva lyckliga i alla sina dagar om vi bara minns de Synder och Oförrätter som begåtts mot Människa av Människa som Le rapport de Brodeck bedyrar, romanen bevisar alltför väl att såväl tider som seder som historia tenderar att upprepa sig. Litteraturen framträder inte som  en varnande förmanare, utan istället som ett monument, en befästande och en bekräftande makt genom vilken också De Av Sig Själva Eller Andra Intetgjorda - om så bara symboliskt - kan få upprättelse och betydelse. Litteraturen som ett slags hem för alla Främlingar.

La Bibliofille

Un mot à demi-chemin och en ringa tanke kring översättningskonst

Dieu? Mais alors s'Il existe, s'Il existe vraiment, qu'Il se cache. Qu'Il pose ses deux mains sur Sa tête, et qu'Il la courbe. Peut-être [...] que beaucoup d'hommes ne sont pas digne de Lui, mais aujourd'hui je sais aussi qu'il n'est pas digne de la plupart d'entre nous, et que si la créature a pu engendrer l'horreur c'est uniquement parce que son Créateur lui en a soufflé la recette.

Le rapport de Brodeck, s. 238

Gud? Om han finns, om han finns borde han i så fall gå och gömma sig. Han borde lägga händerna på huvudet och böja det. Många människor kanske inte är värdiga honom [...] men idag vet jag också att han inte är värdig de flesta av oss, och om skapelsen har kunnat alstra fasorna så är det bara för att dess skapare har viskat receptet.

Brodecks rapport, s. 238

***

Döden genom översättning. Hur kan någonting som är så vackert på ett språk bli så fullständigt stelt och intetsägande när man översätter det till ett annat?
Mest hänger jag upp mig på att man i den svenska måltexten ersatt gudomsversalerna med gemener. Varför gjorde man så? Ger inte versalerna ett eftertryck åt gudomsorden som alldeles saknas i den svenska översättningen? Är det inte i bland annat versalerna som det franska originalets air av högaktningsfullt förakt ligger? Och att översätta la créature med skapelsen, är det det bästa alternativet? Förvisso uppnår man källspråkstextens estetiska effekt genom att använda två ord som är avledda från samma stam (eller vad man nu ska kalla det) - créature och Créateur, skapelse och skapare -, men går man inte återigen miste om ett tonfall,  om den ovan nämnda airen av högaktningsfullt förakt, om en sänkning av gudomen till någon form av lägstanivå? Används inte franskans créature i detta stycke ut Le rapport de Brodeck som en möjlig pejorativ, just i syfte att framhäva att Guds upphöjdhet bara är skenbar?  Hade man inte, åtminstone till viss del, kompenserat för ordet  skapelsens brist på dylik tvetydighet genom att låta gudomsversalen kvarstå, så att det åtminstone fanns kvar en skenhelig statusmarkör, när nu inte den totala dubbeltydigheten kunde bibehållas?

La Bibliofille

Mammutsalg!

Velkommen til årets Mammutsalg! Mammutsalget er Norges største og mest tradisjonelle salg, hvor forlag og bokhandler har gleden av å tilby god litteratur i stort utvalg til svært hyggelige priser!

Någonting sådant här störtskönt skulle man aldrig komma på i Sverige (nu gör man väl det i år bara för det. För Mammutsalg är väl den norska motsvarigheten till den svenska årliga bokealisationen? Mea culpa annars), en Mammutrea! Med en fräsig bild på en Mammut med glasögon som läser i bok istället för reklambyråschnajsig logotyp bestående blott av orden Bokrea och kanske något årtal efter eller ett genitiviskt Årets före.

Fast vad gnäller jag för egentligen, huvudsaken är  väl hurusomhaver att det under bokrealisationen säljes (oftast en hel del bra) böcker för ringa penningar (svært hyggelige priser!)? Ja, om jag tänker efter kan jag nog stå ut med en reklambyråschnajsig ordlogotyp med kanske ett årtal före eller ett genitiviskt Årets efter. Men jag är avundsjuk på Norrmännen, det är jag... Mammutsalg!

La Bibliofille

En stilla flirt

Min Livre de Poche - min Le rapport de Brodeck - är så härlig att vänslas med! Inte blott för att innehållet är gott, utan för att den är så angenäm för handen: fjäderlätt, alldeles slät, gör inget som helst motstånd när man smeker dess pärmar med handflatan, bladen är något strävare, grövre, men ändå nätta, och så gracilt och lojt de vända sig, som om de med en suck tjusigt dånar, faller åt sidan som avsvimmande balettdansöser! Och bokstäverna sedan, ytterligt klara, som små petita älvor mot bladens vithet! Ryggen är dock stark som på en Nordsvensk och bär intet spår av läsning och girigt bläddrande, som ny, fastän det är fler sidor intill främre pärmen än intill den bakre. Qualité!

Kontrasten mellan den fransyska artefakten i pocketformat och dess arteakt kunde näppeligen vara större. Ämnet för berättelsen är allt annat än flyktig, mjuk och svepande, mer i så fall det motsatta - rustik, grov, tung, allvarsam och mörk - och le petit maître skulle säkert invända att ett guldpräglat skinnband skulle klä berättelsen bättre. För min egen del duger Livre de Pochens omslagsbild - Roger Toulouses Le Jeune Homme de l'Hospice - alldeles utmärkt. Någon måtta får det ju lov att vara, det är en Livre de Poche vi har att göra med, en mycket trevlig,  tjusig och  elegant sådan, som alltid när det är fråga om just en Livre de Poche.

Jag har god lust att i natt bruka min härliga Livre de Poche  - min Le rapport de Brodeck  - som huvudkudde, den är så mjuk och skön mot kinden!

La Bibliofille

Luktsaltet, messieurs et mesdames! Och solfjädern!

Författaren själv berättar om min anmälan av Hans Bok här.

La Bibliofille

Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då

Vi har redan sagt hej då
Daniel Åberg
Sockerförlaget
9789174370065

Det är fredag kväll och vid min sida ligger en just utläst Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg, hans andra roman i ordningen som har första recensionsdag på tisdag (läs idag) och är utgiven på Sockerförlaget. Känslan får inte glömmas, tiden får inte tillåtas avrunda, avtrubba, förta euforin som uppfyller mage och hjärta och själ och intellekt - tankarna måste nedtecknas omedelbart, i Stunden. 
Vi har redan sagt hej då är en Stockholmsroman. Mannen som berättar försörjer sig som författare, har tidigare livnärt sig som skribent på större dagstidningar och funderar på att börja frilansa.  Det är i dylika publicistiska och kulturella kretsar han rör sig, vilket storligen bidragit till hans renommé av strulberyktad player, någon för flickorna att akta sig för. I fem års tid har han, Strulputten, undvikit långa och stabila relationer, han vill istället vara fri, obunden, och för att i någon mån ändå komma åt den bekräftelse och kärlek man får  i en traditionell kärleksrelation har han utvecklat en utstuderad strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make och därmed gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt utan att någon blir sårad. Eller åtminstone inte så sårad. Men så kommer Du, Du, och plötsligt gråter han i duschen. Avskräckande va? Jo, jag vet. Ändå är det så bröstkorgsbristande bra att jag kommer få ägna helgen åt att skrubba blod och inälvor från Biblioteksväggarna. Om Ni tillåter metaforen.
Det var inte baksidestexten som drog mig till denna Daniel Åbergs roman, inte heller den omtalade tillkomstkontexten, romanen som utgivningsexperiment. Ingenstans har det än så länge heller stått att läsa några hyllande tyckanden om boken, ty första recensionsdatum är ju på tisdag (läs idag). Det var titeln, den sorgset klingande Vi har redan sagt hej då på en bädd av bild av En Flicka i röd jacka och En Pojke i randig halsduk, En Vuxen Flicka och En Vuxen Pojke som fingrar med varandras ena hand, på väg att släppa eller gripa taget, som sa Du kommer inte att ångra att du läste mig som fick mig att närma mig, öppna och läsa.
Skivandets magi, jag kan inte ordligen nagla fast det Daniel Åberg gjort på något annat vis. Han har valt en föga originell och egentligen ganska ointressant historia och gjort den till någonting fint, genom att till fullo utnyttja den potential som Skrivkonsten har, använda litterära grepp  med finess, så att det kläcks fjärilar i magen. Beundrar vi den inledande anmärkningen att kapitlen, för att höja graden av fiktion, inte alltid presenteras i kronologisk ordning? Om vi gör. Beundrar vi, förutom det fiktionshöjande, den övergripande effekten av det kronologiska brottet, hur det slutligen skriver om hela romanen, vad den är? Om vi gör. Beundrar vi hur Daniel Åberg genom sin romangestalt, vad han gör, hur han ser ut, lockar till att dra självbiografiska paralleller och samtidigt raserar desamma genom fiktionsmarkörer på vilken den inledande anmärkningen om kapitlens kronologiska ordning är ett exempel? Om vi gör. Beundrar vi den narrativa metalepsen (ett ofta förnuftsvidrigt överskridande av två olika narrativa nivåer, till exempel mellan den fiktiva nivån och Läsarens "verkliga" nivå, hur pass informativ en sådan upplysning nu är. Jag kunde hurusom inte låta bli att svänga mig med denna min litteraturteoretiska favoritterm) på sidan fyrtiotvå, där Läsaren inte bara i sin läsning befinner sig på sidan fyrtiotvå utan där berättarjaget förklarar för en Norstedtsförläggare som undrar när hans nya roman kommer och för en tvivlande väninna att åh den kommer vilken dag som helst nu! [...] eh, tja, jag har väl i alla fall hunnit fyrtiotvå sidor så inget är omöjligt? Om vi gör. Beundrar vi hur avbrutna ord och meningar, sammanfogningen av flera meningar och satser utan bruk av vederbörlig interpunktion, vilket på ett synnerligen realistiskt och igenkännande sätt efterliknar ett verkligt stream of consciousness? Om vi gör. Beundrar vi hur vissa nyckelformuleringar kommer igen och gör texten än mer syntetisk? Om vi gör. Beundrar vi hur Daniel Åberg, mot bättre vetande (han låter sin berättare fälla kommentarer som tydligt markerar att han är medveten om att han är ute på hal is) använder grepp som är genretypiska för exempelvis den amerikanska kärlekskomedin, men just genom själva medvetenheten, självdriften, och framför allt Det Finala Brottet, Ett Ultimat Antiklimax, håller sig på rätt sida vägen? Om vi gör.
Kännetecknande för en välskriven roman som Vi har redan sagt hej då är ett språk och en komposition, kort sagt ett skrivhantverk som är så gott som sömlöst, som är klädsamt för ämnet, förhöjer det, och bevisar att det essentiella inte är VAD som händer, utan HUR det händer.  Vi har redan sagt hej då är ett bevis på att man kan skriva den här typen av berättelse, om den här typen av saker som utspelar sig i den här typen av miljöer utan att det blir lad-/chiclittigt, tillrättalagt och sökt och att, i de fall texten uppvisar dylika tendenser, detta i så fall är avsiktligt, med  en medvetenhet om att Läsaren kommer att bli varse detta, på sin vakt, och bara den medvetenheten gör att man som Läsare sänker garden - texten vet att Läsaren inte låter sig luras, visar att den vet att Läsaren inte låter sig skrivas på näsan och därigenom parerar, avvärjer, avväpnar.
Jag har läst Vi har redan sagt hej då med känslorna klösande i bröstkorgen, inte bara förtjusta känslor över språk, komposition och litterära grepp, utan verkligen till kropp och själ engagerad i den. Varit ömsom beklämd och kastat bedrövade blickar på romanen när jag tillfälligtvis lagt den åt sidan, undrat över hur det ska gå för vår Strulputte och hans Du, som om de där båda vore vänner till mig, och när jag läst har det varit med skenande puls, bultande tinningar och den grundaste av andhämtningar, andlöst nästan. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, varit alldeles gråtfärdig av såväl medkänsla som frustration, satans irriterad, skällt på den där Känslomässigt Störda Pojkvaskern som bara... håller på!, upp över öronen berörd av att det varit så vackert och hemskt och plågsamt och bedrövligt och fint alltsammans. Jag har kort sagt varit alldeles bortkollrad och förälskad i den här boken, utan att egentligen alls veta varför, och i samma stund som jag skriver de nu föregående orden kommer jag att tänka på Du och det Du sa om varför Du vill träffa Den Där Strulputten: Kanske tänker jag mig att det ska fungera eftersom det är så osannolikt (76). Såhär i efterhand tänker jag att det var sådär det var med mig och Vi har redan sagt hej då också, att det var därför det fungerade så väl, för att det var så osannolikt.

La Bibliofille

Ode till En Mumifierad Tant i Finland

I en lägenhet i Helsingfors har man hittat en kvinna som legat död och mumifierad där i två och ett halvt år. Ingen har märkt att hon varit borta, ensammare kan ingen vara än någon som dör utan att det märks, utan att tiden stannar hos någon annan människa, utan att ett tomrum uppstår hos en annan människa. Ändå blir det tomt, utan att någon märker det. Och det är i tomrummen som envar som letar kan finna många, stora och små, berättelser. 

Kvinnan tänker jag mig som En Liten Tant. Av posten på hallgolvet, medicinerna i medicinskåpet och maten  i kylskåpet kunde man sluta sig till att Den Lilla Tanten dött i maj tjugohundrasju, för två och ett halvt år sedan. Vad var det för post som låg på hennes hallgolv, som kunde komma och konsekvenslöst förbli liggande där, oöppnad? Reklam? Kontoutdrag? Pensionsutbetalningsspecifikationer? Vad led hon av, förutom, eventuellt, av ensamhet som tvingade henne att äta mediciner? Högt blodtryck, lågt blodtryck, gikt, hjärtsvikt, anemi, magkatarr? Vad hade hon för mat i sitt kylskåp? Stod där små burkar med före detta rester - före detta brunsås, före detta potatisar, före detta fläskkarré, före detta smörkokta morotsslantar - som hon tänkt äta senare,  kanske nästa dag?  Eller var hon en pulversoppstant som blivit för skruttig för att laga riktig mat och därför köpte pulversoppor? Fanns där i kylskåpet ett öppnat tredeciliterspaket med före detta mjölk? Kanske före detta ägg, en före detta gurka, ett paket före detta leverpastej, en före detta fotsvettsost, en sådan där långlagrad sak med stora hål? Ett före detta äpple, tvåhundra gram före detta smör? Fanns det i hennes köksskåp och skafferi före detta salt och före detta socker som klumpat sig,  före detta mjöl och före detta kakao som invaderats av silverfiskar, som också de blivit före detta, i flera generationer? Före detta småkakor, före detta russin, före detta syrliga karameller och före detta chokladbitar, en miniflaska före detta Gato Negro, för nödsituationer såsom magmunskramper? Eller en liten flaska före detta punsch, för att det var så gott att ha till tv:n på lördagskvällen, då hon tittade på sådana program som alla finska tanter tycker om att se? Elle tyckte hon bättre om att läsa, Tanten? Hade hon ett bibliotek med mängder av hyllmetrar av böcker, eller bara ett litet sideboard med Husmorsböcker och en skinninbunden Nobelpristagarserie som hon oförtröttligt läste i om och om igen? Såg hon så bra att hon fortfarande kunde läsa ordentligt? Eller bara hjälpligt i storstilade böcker och med förstoringsglas?

Vad hade hon för blommor i sina fönster? St: Paulior? Pelargoner? Ormbunkar? Azaleor? Varför var det ingen som såg att blommorna i Tantens fönster vissnade och stod döda i två och ett halvt år? Hade Tanten inga gröna fingrar? Var hon en tygblomstant? Eller var hon en sådan tant som hellre har prydnadssaker och fotografier i sina fönster, eller kanske rentav ingenting? Och om hon nu trots allt hade prydnadssaker i sina fönster, var det sådant hon fått eller sådant hon köpt själv till sitt hem? Var det nipperaskar med snäckor på eller souvenirer eller figuriner eller glasföremål eller näveraskar? Och om hon nu trots allt hade fotografier i sina fönster, vilka föreställde de? Barn hade hon inga och ingen man står det i tidningarnas lilla nyhetsbyrånotis, men kanske en mamma och en pappa? Syskon? Kamrater, kanske en vän i viken från forna dagar? En rad av trofasta och föränglade husdjur?

Var hon En Synd-Om-Tant som stundom fällde en och annan tår i sin ensamhet, som satte värde på kassörskan i matvaruaffären och tyckte om att växla några extra ord med henne och gjorde alla som stod bakom henne i kön ilskna för att hon tog så lång tid på sig? Eller var hon en Misantrop-Tant som avskydde folk, passade på att göra ärenden på stan när det var som minst folk ute och inte yppade ett ord i onödan om hon inte var alldeles tvungen, som i sin livsförbittring glömt allt vad artighet och rent hyfs heter och därför varken sa tack eller varsågod, bara muttrade surt för sig själv och gick raka vägen fram med sin rullator (hade hon en rullator?) utan att väja för en enda själ och njöt av att få sitta hemma i sitt bo och kura alldeles själv? Var hon alldeles ofrivilligt helt ensam kvar eller var hon en så enrack tant att ingen ville ha med henne att göra och var hon i så fall nöjd med det? Hur blev hon sådär ensam, Tanten? Så ensam att hon kunde ligga död i sin lägenhet i två och ett halvt år och bli en mumie utan att en endaste person saknade henne tillräckligt för att intressera sig för vad som hänt henne, vart hon tagit vägen? Gick hon inte på någon gymnastik? Var hon inte med i någon syförening, gick hon inte på dagledigträffar? Hade alla hennes människor, precis varenda en, dött ifrån henne?

Hur kan berättelser från ett helt liv reduceras till en enda ynka sensationslysten rubrik om en kvinna som två och ett halvt år hittats död, mumifierad i sitt hem i Helsingfors när man skulle renovera fönster? Det går tydligen med lite ensamhet. Ödets ironi att det var just fönster man skulle renovera, fönster som gjorde att man äntligen såg att Den Lilla Tanten inte fanns mer. Vorden i ett slag lik, mumie och en tidningsrubrik.

Det är tomt i hennes lägenhet nu. Har varit det i två och ett halvt år, fastän hon har varit där hela tiden. Förödmjukande, ovärdigt. Ändå är det i tomrummen som envar som letar kan finna många, stora och små, berättelser. Av alla dessa är den om Den Lilla Tanten bara en.

La Bibliofille