Ode till En Mumifierad Tant i Finland

I en lägenhet i Helsingfors har man hittat en kvinna som legat död och mumifierad där i två och ett halvt år. Ingen har märkt att hon varit borta, ensammare kan ingen vara än någon som dör utan att det märks, utan att tiden stannar hos någon annan människa, utan att ett tomrum uppstår hos en annan människa. Ändå blir det tomt, utan att någon märker det. Och det är i tomrummen som envar som letar kan finna många, stora och små, berättelser. 

Kvinnan tänker jag mig som En Liten Tant. Av posten på hallgolvet, medicinerna i medicinskåpet och maten  i kylskåpet kunde man sluta sig till att Den Lilla Tanten dött i maj tjugohundrasju, för två och ett halvt år sedan. Vad var det för post som låg på hennes hallgolv, som kunde komma och konsekvenslöst förbli liggande där, oöppnad? Reklam? Kontoutdrag? Pensionsutbetalningsspecifikationer? Vad led hon av, förutom, eventuellt, av ensamhet som tvingade henne att äta mediciner? Högt blodtryck, lågt blodtryck, gikt, hjärtsvikt, anemi, magkatarr? Vad hade hon för mat i sitt kylskåp? Stod där små burkar med före detta rester - före detta brunsås, före detta potatisar, före detta fläskkarré, före detta smörkokta morotsslantar - som hon tänkt äta senare,  kanske nästa dag?  Eller var hon en pulversoppstant som blivit för skruttig för att laga riktig mat och därför köpte pulversoppor? Fanns där i kylskåpet ett öppnat tredeciliterspaket med före detta mjölk? Kanske före detta ägg, en före detta gurka, ett paket före detta leverpastej, en före detta fotsvettsost, en sådan där långlagrad sak med stora hål? Ett före detta äpple, tvåhundra gram före detta smör? Fanns det i hennes köksskåp och skafferi före detta salt och före detta socker som klumpat sig,  före detta mjöl och före detta kakao som invaderats av silverfiskar, som också de blivit före detta, i flera generationer? Före detta småkakor, före detta russin, före detta syrliga karameller och före detta chokladbitar, en miniflaska före detta Gato Negro, för nödsituationer såsom magmunskramper? Eller en liten flaska före detta punsch, för att det var så gott att ha till tv:n på lördagskvällen, då hon tittade på sådana program som alla finska tanter tycker om att se? Elle tyckte hon bättre om att läsa, Tanten? Hade hon ett bibliotek med mängder av hyllmetrar av böcker, eller bara ett litet sideboard med Husmorsböcker och en skinninbunden Nobelpristagarserie som hon oförtröttligt läste i om och om igen? Såg hon så bra att hon fortfarande kunde läsa ordentligt? Eller bara hjälpligt i storstilade böcker och med förstoringsglas?

Vad hade hon för blommor i sina fönster? St: Paulior? Pelargoner? Ormbunkar? Azaleor? Varför var det ingen som såg att blommorna i Tantens fönster vissnade och stod döda i två och ett halvt år? Hade Tanten inga gröna fingrar? Var hon en tygblomstant? Eller var hon en sådan tant som hellre har prydnadssaker och fotografier i sina fönster, eller kanske rentav ingenting? Och om hon nu trots allt hade prydnadssaker i sina fönster, var det sådant hon fått eller sådant hon köpt själv till sitt hem? Var det nipperaskar med snäckor på eller souvenirer eller figuriner eller glasföremål eller näveraskar? Och om hon nu trots allt hade fotografier i sina fönster, vilka föreställde de? Barn hade hon inga och ingen man står det i tidningarnas lilla nyhetsbyrånotis, men kanske en mamma och en pappa? Syskon? Kamrater, kanske en vän i viken från forna dagar? En rad av trofasta och föränglade husdjur?

Var hon En Synd-Om-Tant som stundom fällde en och annan tår i sin ensamhet, som satte värde på kassörskan i matvaruaffären och tyckte om att växla några extra ord med henne och gjorde alla som stod bakom henne i kön ilskna för att hon tog så lång tid på sig? Eller var hon en Misantrop-Tant som avskydde folk, passade på att göra ärenden på stan när det var som minst folk ute och inte yppade ett ord i onödan om hon inte var alldeles tvungen, som i sin livsförbittring glömt allt vad artighet och rent hyfs heter och därför varken sa tack eller varsågod, bara muttrade surt för sig själv och gick raka vägen fram med sin rullator (hade hon en rullator?) utan att väja för en enda själ och njöt av att få sitta hemma i sitt bo och kura alldeles själv? Var hon alldeles ofrivilligt helt ensam kvar eller var hon en så enrack tant att ingen ville ha med henne att göra och var hon i så fall nöjd med det? Hur blev hon sådär ensam, Tanten? Så ensam att hon kunde ligga död i sin lägenhet i två och ett halvt år och bli en mumie utan att en endaste person saknade henne tillräckligt för att intressera sig för vad som hänt henne, vart hon tagit vägen? Gick hon inte på någon gymnastik? Var hon inte med i någon syförening, gick hon inte på dagledigträffar? Hade alla hennes människor, precis varenda en, dött ifrån henne?

Hur kan berättelser från ett helt liv reduceras till en enda ynka sensationslysten rubrik om en kvinna som två och ett halvt år hittats död, mumifierad i sitt hem i Helsingfors när man skulle renovera fönster? Det går tydligen med lite ensamhet. Ödets ironi att det var just fönster man skulle renovera, fönster som gjorde att man äntligen såg att Den Lilla Tanten inte fanns mer. Vorden i ett slag lik, mumie och en tidningsrubrik.

Det är tomt i hennes lägenhet nu. Har varit det i två och ett halvt år, fastän hon har varit där hela tiden. Förödmjukande, ovärdigt. Ändå är det i tomrummen som envar som letar kan finna många, stora och små, berättelser. Av alla dessa är den om Den Lilla Tanten bara en.

La Bibliofille