Min Livre de Poche - min Le rapport de Brodeck - är så härlig att vänslas med! Inte blott för att innehållet är gott, utan för att den är så angenäm för handen: fjäderlätt, alldeles slät, gör inget som helst motstånd när man smeker dess pärmar med handflatan, bladen är något strävare, grövre, men ändå nätta, och så gracilt och lojt de vända sig, som om de med en suck tjusigt dånar, faller åt sidan som avsvimmande balettdansöser! Och bokstäverna sedan, ytterligt klara, som små petita älvor mot bladens vithet! Ryggen är dock stark som på en Nordsvensk och bär intet spår av läsning och girigt bläddrande, som ny, fastän det är fler sidor intill främre pärmen än intill den bakre. Qualité!
Kontrasten mellan den fransyska artefakten i pocketformat och dess arteakt kunde näppeligen vara större. Ämnet för berättelsen är allt annat än flyktig, mjuk och svepande, mer i så fall det motsatta - rustik, grov, tung, allvarsam och mörk - och le petit maître skulle säkert invända att ett guldpräglat skinnband skulle klä berättelsen bättre. För min egen del duger Livre de Pochens omslagsbild - Roger Toulouses Le Jeune Homme de l'Hospice - alldeles utmärkt. Någon måtta får det ju lov att vara, det är en Livre de Poche vi har att göra med, en mycket trevlig, tjusig och elegant sådan, som alltid när det är fråga om just en Livre de Poche.
Jag har god lust att i natt bruka min härliga Livre de Poche - min Le rapport de Brodeck - som huvudkudde, den är så mjuk och skön mot kinden!
La Bibliofille
Så bra att du skriver om boken som föremål - så få gör det och ändå är det inte alls oviktigt. Om pappersboken i framtiden ska ha en chans måste förlagen lägga mer arbete på böckernas utformning - det enda sätt de kan hävda sig. Och för oss som INTE vill ha de stora tunga tegelstensklossar som inbundna förstautgåvor ofta är, vore det tacksamt om man slutade behandla pocketutgåvan som en skräputgåva för engångsläsning. Jag skulle gladeligen lägga en tia extra på en bok som den du beskriver.
SvaraRaderaEn bok som jag avstått från är ex.vis Magris "Donau" - mina ögon orkar inte det typsnittet. Mera som kråkfötter än älvor.
Lustigkulle: så trevligt med Någon mer som också anser att Boken som föremål är ett viktigt ämne. Överlag, men självfallet med undantag, är svenska böcker ganska fula, tänk om man istället gjorde som i Frankrike, som Gallimard till exempel, med vaniljgula, bildfria omslag, med en röd ram och text i rött och svart! Förtjusande! Eller för all del Livre de Poches, med de vita ryggarna och KONSTVERK på omslagen! En fröjd för ögat!
SvaraRaderaEn statushöjning av pocketboken är sannerligen av nöden, tyvärr har nog lättillgängligheten i kombination med ett jämförelsevis lågt pris och ett smidigt format bidragit till att de oftast behandlas som vore de en äppelskrutt när de blivit lästa. Naiv som jag är inbillar jag mig att fransmän aldrig skulle göra så med sina pocketar, utan istället har den goda smaken att ställa in dem i fina rader i hyllan och återkomma till dem alltsom oftast!
Vid tillfälle ska jag uppsöka Donau och kasta ett öga i den, något sådant typsnitt har jag ännu inte stött på, det ska bli intressant!
Om Donau - kanske finns den i flera utgåvor. Den jag menar finns på mitt bibliotek. En ganska stor och tung inbunden bok.
SvaraRaderaLustigkulle: jag letar tills jag finner text som ser besvärlig och suspekt ut!
SvaraRadera