Le rapport de BrodeckLivre de Poche
9782253125723
Omslaget till Philippe Claudels Le rapport de Brodeck pryds av en detalj från (om man nu kallar merparten av en målning för "en detalj") Roger Toulouses oljemålning Le Jeune Homme de l'Hospice från nittonhundrafyrtiosju. Det är en fantastisk bild, så besynnerligt mångtydigt uttrycksfull, det är så mycket som emanerar ur de där ögonen: en uppgivenhet, trötthet, likgiltighet ur vänster öga - förakt, ilska, vasshet ur vänster. Och så de där glasögonen i bröstfickan, vad kan det betyda att de ligger där? De tycks signalera jag vill inte längre se, kanske också ett slags passivitet som med en enda handrörelse kan omvandlas till aktivitet, till ett seende, ett vittnesmål? Kanske är det inte ens han själv som tagit dem av sig, placerat dem i bröstfickan, det kanske någon annan gjort, det kanske är någon annan som bestämt att han inte ska se, som förblindat honom.
Mannen från omslaget skulle lika gärna kunna vara Brodeck själv. De genljuder på något besynnerligt vis i varandra, de där två, och på samma vis som Omslagsbilden ekar i Texten under själva läsningen ekar Texten i Omslagsbilden efteråt, när man läst klart. De understryker och framhäver varandra ömsesidigt, och relationen mellan text och paratext kunde, ifråga om just omslagets förhållande till Berättelsen, inte vara mer utsökt och raffinerad än så. Det finns ett ansikte som, redan innan man läst ett enda ord av Texten, i stort sett har gestaltat allt vad den kan tänkas vilja ge uttryck för, rent mänskligt. Det är rentav förföriskt. Den bild som pryder Norstedts svenska utgåva Brodecks rapport har tråkigt nog inte alls samma effekt, även om tanken bakom valet av Francisco José de Goya y Lucientes Krigets fasor nr 30 "Krigets härjningar" måste betraktas som god, då ju dessa i sin tur , precis som Le rapport de Brodeck, är vittnesskildringar.Seendet och vittnandet spelar en central i Le rapport de Brodeck. Det handlar om att välja att se, att välja att inte se, att blunda för sådant man ser och har sett, att vilja vittna om sådant man ser och har sett, att välja på vilket sätt man vill vittna, vad det är man vill berätta att man ser eller har sett, om att låta sig förblindas eller inte. Den historia som Brodeck väljer att berätta för oss är inte bara en rapport om en viss specifik rapport som skall skrivas om ett visst specifikt mord på en viss specifik främling som begåtts i en viss specifik liten by av vissa specifika människor i en viss specifik liten trakt vid en viss tidpunkt i historien: Brodecks berättelse handlar också om honom själv, om hans främlingsskap, om de brott som begåtts mot honom och på ett mer övergripande plan dessutom om hur Människor förfrämligar och misstror varandra och de fatala konsekvenser som ett dylikt missförhållande kan få, har fått och troligtvis kommer att fortsätta att få, alltid.
Philippe Claudel åstadkommer denna bild av Ondskan som ett perpetuum mobile på ett vis som inte kan beskrivas som annat än stillsamt effektfullt, genom att slå samman två så väsensfrämmande genrer som Sagan och Dokumentären. Le rapport de Brodeck är i många formliga avseenden just en saga, med typiserade och platta figurer - En Naturkunnig Enstöring, Tre Jungfrur, En artigt med nickningar hälsande Häst, Illasinnade och Intoleranta Bybor som gör livet surt för Goda Bybor, Ett Litet Flickebarn med Rosiga Kinder, En Traumatiserad Skönhet som slutat tala och En Berättare som Föräldralös och i späd ålder togs om hand av En Äldre Förbipasserande Kvinna -, och dramatiska miljöer med höga berg, djupa dalar, gröna ängar, sanka marker, strida floder och porlande bäckar och en centrala byggnad som av en händelse råkar tillhöra en viss Schloss. I fråga om tids- och rumsangivelse bryter Philippe Claudel med sagans estetik och introducerar markörer som utan omvägar leder fram till Förintelsen. Anspelningarna är många - det talas om läger, det talas om Anderer som måste undanröjas, bortforslas, det handlar om långa och trånga fångtransporter, vid vars slut några måste gå åt vänster medan andra får gå åt höger, det berättas om exemplumavrättningar, självmord medelst elstängsel, om att behandlas som en hund, om latrintömningar och om människoskuggor. Från Sagans värld in i en berättelse som mer än någonting annat förefaller dokumentär och därmed är gränsen mellan fiktion och verklighet stadd i gungning, hur stor vår medvetenhet om det fiktiva i Brodecks vittnesmål än är. I den rämnan vandrar man till dess de romanens sista ord - De grâce, souvenez vous./ Brodeck. (Minns det är ni snälla./ Brodeck.) - uttalats. Man minns då Philippe Claudels dedikation, den som föregick hela romanen: Pour celles et ceux qui pensent n'être rien (Till dem som tror att de inte är någonting) och blir varse ytterligare en rämna, eller varför inte i detta fall en bro, mellan Fiktionen och Verkligheten. Brodeck, han som av så många behandlats som om han ingenting vore, som en gång nått en punkt då han själv blivit övertygad om att han ingenting är, blir en av dem till vilka Philippe Claudel tillägnar Brodecks rapport. Det är alls inte fråga om ett manifesterande av en orubblig förvissning om att Ondskan skola omintetgöras och Människorna leva lyckliga i alla sina dagar om vi bara minns de Synder och Oförrätter som begåtts mot Människa av Människa som Le rapport de Brodeck bedyrar, romanen bevisar alltför väl att såväl tider som seder som historia tenderar att upprepa sig. Litteraturen framträder inte som en varnande förmanare, utan istället som ett monument, en befästande och en bekräftande makt genom vilken också De Av Sig Själva Eller Andra Intetgjorda - om så bara symboliskt - kan få upprättelse och betydelse. Litteraturen som ett slags hem för alla Främlingar.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar