Daniel Åbergs Vi har redan sagt hej då

Vi har redan sagt hej då
Daniel Åberg
Sockerförlaget
9789174370065

Det är fredag kväll och vid min sida ligger en just utläst Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg, hans andra roman i ordningen som har första recensionsdag på tisdag (läs idag) och är utgiven på Sockerförlaget. Känslan får inte glömmas, tiden får inte tillåtas avrunda, avtrubba, förta euforin som uppfyller mage och hjärta och själ och intellekt - tankarna måste nedtecknas omedelbart, i Stunden. 
Vi har redan sagt hej då är en Stockholmsroman. Mannen som berättar försörjer sig som författare, har tidigare livnärt sig som skribent på större dagstidningar och funderar på att börja frilansa.  Det är i dylika publicistiska och kulturella kretsar han rör sig, vilket storligen bidragit till hans renommé av strulberyktad player, någon för flickorna att akta sig för. I fem års tid har han, Strulputten, undvikit långa och stabila relationer, han vill istället vara fri, obunden, och för att i någon mån ändå komma åt den bekräftelse och kärlek man får  i en traditionell kärleksrelation har han utvecklat en utstuderad strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make och därmed gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt utan att någon blir sårad. Eller åtminstone inte så sårad. Men så kommer Du, Du, och plötsligt gråter han i duschen. Avskräckande va? Jo, jag vet. Ändå är det så bröstkorgsbristande bra att jag kommer få ägna helgen åt att skrubba blod och inälvor från Biblioteksväggarna. Om Ni tillåter metaforen.
Det var inte baksidestexten som drog mig till denna Daniel Åbergs roman, inte heller den omtalade tillkomstkontexten, romanen som utgivningsexperiment. Ingenstans har det än så länge heller stått att läsa några hyllande tyckanden om boken, ty första recensionsdatum är ju på tisdag (läs idag). Det var titeln, den sorgset klingande Vi har redan sagt hej då på en bädd av bild av En Flicka i röd jacka och En Pojke i randig halsduk, En Vuxen Flicka och En Vuxen Pojke som fingrar med varandras ena hand, på väg att släppa eller gripa taget, som sa Du kommer inte att ångra att du läste mig som fick mig att närma mig, öppna och läsa.
Skivandets magi, jag kan inte ordligen nagla fast det Daniel Åberg gjort på något annat vis. Han har valt en föga originell och egentligen ganska ointressant historia och gjort den till någonting fint, genom att till fullo utnyttja den potential som Skrivkonsten har, använda litterära grepp  med finess, så att det kläcks fjärilar i magen. Beundrar vi den inledande anmärkningen att kapitlen, för att höja graden av fiktion, inte alltid presenteras i kronologisk ordning? Om vi gör. Beundrar vi, förutom det fiktionshöjande, den övergripande effekten av det kronologiska brottet, hur det slutligen skriver om hela romanen, vad den är? Om vi gör. Beundrar vi hur Daniel Åberg genom sin romangestalt, vad han gör, hur han ser ut, lockar till att dra självbiografiska paralleller och samtidigt raserar desamma genom fiktionsmarkörer på vilken den inledande anmärkningen om kapitlens kronologiska ordning är ett exempel? Om vi gör. Beundrar vi den narrativa metalepsen (ett ofta förnuftsvidrigt överskridande av två olika narrativa nivåer, till exempel mellan den fiktiva nivån och Läsarens "verkliga" nivå, hur pass informativ en sådan upplysning nu är. Jag kunde hurusom inte låta bli att svänga mig med denna min litteraturteoretiska favoritterm) på sidan fyrtiotvå, där Läsaren inte bara i sin läsning befinner sig på sidan fyrtiotvå utan där berättarjaget förklarar för en Norstedtsförläggare som undrar när hans nya roman kommer och för en tvivlande väninna att åh den kommer vilken dag som helst nu! [...] eh, tja, jag har väl i alla fall hunnit fyrtiotvå sidor så inget är omöjligt? Om vi gör. Beundrar vi hur avbrutna ord och meningar, sammanfogningen av flera meningar och satser utan bruk av vederbörlig interpunktion, vilket på ett synnerligen realistiskt och igenkännande sätt efterliknar ett verkligt stream of consciousness? Om vi gör. Beundrar vi hur vissa nyckelformuleringar kommer igen och gör texten än mer syntetisk? Om vi gör. Beundrar vi hur Daniel Åberg, mot bättre vetande (han låter sin berättare fälla kommentarer som tydligt markerar att han är medveten om att han är ute på hal is) använder grepp som är genretypiska för exempelvis den amerikanska kärlekskomedin, men just genom själva medvetenheten, självdriften, och framför allt Det Finala Brottet, Ett Ultimat Antiklimax, håller sig på rätt sida vägen? Om vi gör.
Kännetecknande för en välskriven roman som Vi har redan sagt hej då är ett språk och en komposition, kort sagt ett skrivhantverk som är så gott som sömlöst, som är klädsamt för ämnet, förhöjer det, och bevisar att det essentiella inte är VAD som händer, utan HUR det händer.  Vi har redan sagt hej då är ett bevis på att man kan skriva den här typen av berättelse, om den här typen av saker som utspelar sig i den här typen av miljöer utan att det blir lad-/chiclittigt, tillrättalagt och sökt och att, i de fall texten uppvisar dylika tendenser, detta i så fall är avsiktligt, med  en medvetenhet om att Läsaren kommer att bli varse detta, på sin vakt, och bara den medvetenheten gör att man som Läsare sänker garden - texten vet att Läsaren inte låter sig luras, visar att den vet att Läsaren inte låter sig skrivas på näsan och därigenom parerar, avvärjer, avväpnar.
Jag har läst Vi har redan sagt hej då med känslorna klösande i bröstkorgen, inte bara förtjusta känslor över språk, komposition och litterära grepp, utan verkligen till kropp och själ engagerad i den. Varit ömsom beklämd och kastat bedrövade blickar på romanen när jag tillfälligtvis lagt den åt sidan, undrat över hur det ska gå för vår Strulputte och hans Du, som om de där båda vore vänner till mig, och när jag läst har det varit med skenande puls, bultande tinningar och den grundaste av andhämtningar, andlöst nästan. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan, varit alldeles gråtfärdig av såväl medkänsla som frustration, satans irriterad, skällt på den där Känslomässigt Störda Pojkvaskern som bara... håller på!, upp över öronen berörd av att det varit så vackert och hemskt och plågsamt och bedrövligt och fint alltsammans. Jag har kort sagt varit alldeles bortkollrad och förälskad i den här boken, utan att egentligen alls veta varför, och i samma stund som jag skriver de nu föregående orden kommer jag att tänka på Du och det Du sa om varför Du vill träffa Den Där Strulputten: Kanske tänker jag mig att det ska fungera eftersom det är så osannolikt (76). Såhär i efterhand tänker jag att det var sådär det var med mig och Vi har redan sagt hej då också, att det var därför det fungerade så väl, för att det var så osannolikt.

La Bibliofille