Är det politiskt inkorrekt av mig att säga att jag är gränslöst trött på elfte september? Får man vara trött på elfte september och frustrerat tänka "Men GÅ VIDARE!" då årsdagen av terrordådet uppmärksammas år efter år efter år?, "vi har hört det nu!"?Det bör erkännas att jag suckade uttråkat då jag insåg att Falling Man av Don DeLillo är en 9/11-roman, men jag valde att stå över mina fördomar, och det är jag inte ens en smula ledsen för. Romanen tar visserligen avstamp i attentaten mot World Trade Center 2001, men hanterar problematiken på ett för mig ickeprovocerande sätt. Falling Man är inte skuldbeläggande, inte proamerikansk/antimuslimsk i sin angreppsvinkel, utan snarare genomförd som en ingående granskning av tre människor med olika anknytning till 9/11: Keith som tog sig levande ur ett av tornen; Lianne, Keiths fru; Hammad, en av terroristerna ombord på de kapade planen. Ingen är god, ingen är ond. Keith faller förvisso offer för Hammad och hans likars gärning, men är icke desto mindre en skithög, och Hammad skildras inte som en genomond människa som går Hin Ondes ärenden, utan främst som någon som, om något stapplande och vacklande, agerar efter vad som är hans övertygelse och sanning. Lianne skapar jämvikt mellan de båda männen i egenskap av den romanfigur som inte har personlig erfarenhet eller inblandning i attacken, utan fäktas med andra, egna problem.
Det jag tycker bäst om med Falling Man är, förutom titelns mångtydighet som jag inte vill gå närmare in på utan lämna åt Er att utforska, textens gestaltning, dess avskalade, sakliga prosa och avsaknad av emotiva ledtrådar. Texten söker inte tala om för läsaren hur den bör läsas, utan gör sig till föremål för läsarens skådande. Den projicerar sig inte, kastar sig inte över sin läsare, utan håller sig öppen och blir genom sin tystnad mer talande.Jag kan inte skriva om Falling Man utan att nämna hur tjusigt själva artefakten (inbunden utgåva från Scribner/Simon&Schuster, ISBN 9781416546023 för den som vill veta exakt) är utformad. Omslaget har en vacker blå färgskala, sidorna är ojämt skurna i framkant, vilket ger boken en genuint gammaldags prägel, och texten är satt i det vackra typsnittet Electra med generösa marginaler och radavstånd som låter blicken vandra ostört över raderna. En sann fröjd för ögat!
Don DeLillo står sedan jag läste hans The Body Artist mycket högt på min litterära börs, och även om Falling Man kanske inte riktigt når upp till den romanens nivå är jag ändå hemskt nöjd med denna DeLillos senaste prestation, och är nu mycket ivrig att stifta närmare bekantskap med hans tidigare alster. Har Ni ett tips att ge någon med blodad DeLillotand?
La Bibliofille
Av ngn anledn har jag "Falling man" på svenska, det är min enda ursäkt till att jag ännu inte har läst den. (Jag kom aldrig igenom "Underworld" pga den utsegade baseballmatchen i romanens början.) Tror att jag trots allt skall flytta upp "Falling man" i läskön, känns som perfekt lektyr för en solig klippa alldeles snart.
SvaraRaderaPS. Det är det politiskt inkorrekta som är det intressanta.
Flytta upp den bara, jag tror inte Du ångrar Dig.
SvaraRaderaMed Ditt stöd kommer jag nu fortsätta att vara politiskt inkorrekt när tillfälle ges, det är inte bara intressant utan också VÄLDIGT ROLIGT! Moahaha...
Hehe, jag ser fram emot den politiska inkorrektheten!
SvaraRaderaPåbörjade "Falling man" men blev ej överförtjust, skall dock absolut fortsätta läsning när mer passande mood finnes!
Vafalls? Underworld är ett mästerverk som tenderar att underskattas t.o.m. av de flesta som refererar till det som just ett mästerverk. Låt er inte skrämmas av de höga anspråken (inte för att jag tror det är möjligt), många är de romaner på 500+ sidor av amerikanska gubbar som har belönats med epitetet "The Great American Novel". Utan att någon egentligen förtjänar det. Nu råkar det dock vara så att om DeLillo kanske inte heller gör det så är han i alla händelser den som kommit närmast denna närmast mytiska status.
SvaraRaderaOch vad det gäller den kongeniala öppningsscenen med den legendariska baseballmatchen 1951 mellan Dodgers och Giants, vilken Bobby Thompsons home run avgör i samma stund som Sovjetunionen utför sin första atomprovsprängning, kan jag bara sucka: "Läs om." Den enorma närvarokänslan och den i allmänhet höga litterära kvaliteten detta kapitel ("The shot heard round the world") innebär blev så tidigt erkänt att det gavs ut som en separat novell under titeln "Pafko at the Wall" långt innan den fullständiga romanen ens skrivits färdigt!
Alltså: Läs boken. Den är hyfsat komplext strukturerad och tjänar verkligen på att läsas ut.
En bra introduktion till författarskapet är annars White Noise.
Desill: vi får se om Caroline lyder ditt råd eller ej.
SvaraRaderaJag tackar å mina egna vägnar för Delillo-tipsen!
Jodå, jag har def som projekt att (efter Proust?) ombörja "Underworld", jag tror jag kommer att tycka mkt om den. "Falling Man" tror jag dock inte kommer få samma andra chans!
SvaraRaderaNä, Falling Man håller ju faktiskt inte alls samma klass.
SvaraRaderaSen vet jag inte huruvida det är lyckat att läsa något efter Proust överhuvudtaget.. Det brukar ju vara lite av en litterär cul-de-sac vad jag har förstått. Men kör hårt!