Läggdags är barnboksläsningens tid också för äldre människor, det finns inget bättre sätt att locka fram John Blund och skrämma bort nattmarorna, inte heller att få ro i en övertrött hjärna. Var gång jag kryper ned under täcket med en barnbok i handen känns det som om jag unnar mig en aftonpresent (som Caroline så fint kallar det), någonting riktigt speciellt.I slutet av februari då det i bokhandeln var dags att plocka fram realisationsböckerna ur sina mörka gömmor fann jag ett alldeles ensamt och helt övergivet exemplar av Gunnel Lindes Den vita stenen som med sin förtvivlade lilla bokblick bönade och bad mig om att bli räddad. I närmsta telefonkiosk iklädde jag mig min superhjältemundering med ett stort B på bröstet, och med vinden fladdrande i min glänsande cape kastade jag mig dödsföraktande ut för Den Stora Stadens högsta byggnad, skallande med tordönstämma: Frukta ej Lilla Bok, Farornas tid är förbi! Det vill säga, jag lyfte upp boken, dammade av den och lade den i min väska för vidare transport mot min bokhyllas trygga nejder.
För några kvällar föll min blick på Den vita stenen då jag stod och borstade tänderna framför bokhyllan. Jag borstar alltid tänderna framför bokhyllan, umgås en liten stund med mina små böcker innan jag går och lägger mig, ett mycket rogivande tidsfördriv (finnes här månne någon mer bokhylletandborstare?). Anyhoo bestämde jag mig i den stunden för att det nu var Den vita stenens tur. Ska jag vara ärlig har jag aldrig tidigare läst den, jag såg den bara på TV när jag var liten, men minns mycket väl stenen, Fia och Hampus - eller Fideli och Farornas Konung menar jag - och linden. Vad svårt det var att föreställa sig Fideli som mörkhårig, hon var ju ljus på TV!
En väldigt söt och rar historia är Den vita stenen hursomhelst, lagom äventyrlig med ett anspråkslöst lyckligt litet slut där det till sist ordnar sig till det bästa för alla. Läs den en kväll då huvudet är trött, men bokmalen i Er ändå är sugen på läsning!
La Bibliofille
Den vita stenen är lysande - fast tv-serien är ett snäpp bättre!
SvaraRaderaHåller med om att en barnbok inte sitter ivägen när man är trött iskallen. FAst ofta läser jag om läskigheter som Susan Cooper och Alan Garner och de motar INTE bort mardrömmar, precis... Snarare tvärtom.
Borstar tänderna framför bokhyllan då och då - särskilt när jag funderar på vad som ska läsas före lampan släcks för natten...
Läskigheter vid läggdags? Hu nej, det går inte! Jag måste linda in mig själv i rosa ludd var kväll, annars är jag rädd i flera veckor efteråt.
SvaraRaderaBokhylletandborstningen är ett utmärkt tillfälle att planera sin läsning på, ypperligt faktiskt!
Tack för tjusig lunch idag bellissima, à samedi!
Jag gjorde en genusanalys av Den vita stenen när jag läste Barn- och ungdomslitteratur på universitetet för massa år sedan och jag tycker att det är en rätt hemsk bok - ur ett genusperspektiv. (Och jag tycker genus är VIKTIGT.) Farornas Konung gör spännande och farliga saker medan Fideli minsann får spela piano och VARA TYST en hel dag. Jag jämförde också verb relaterade till de två barnen och kom fram till att medan Farornas Konung var aktiv, var Fideli mestadels passiv.
SvaraRaderaMed tanke på när boken är skriven tycker jag Gunnel Linde är förlåten, men jag skulle inte rekommendera den till ungar i min närhet.
Trillar in här flera år i efterhand och funderar: Med tanke på att Fideli ger Farornas Konung hans uppdrag och tvärtom, kanske de var och en gör utlopp för varandras känslor? Hon har ingen plats i sin värld för faror och äventyr, han har ingen plats för tystnad och skönhet, men de får det hos varandra.
RaderaVälkommen anonym!
SvaraRaderaVisst ligger det någonting i din invändning mot "Den vita stenen" , men personligen tycker jag att genusaspekten generellt sett är ganska ointressant (svordom i kyrkan), i synnerhet när det gäller barnlitteratur. "Den vita stenen" råkar handla om en tyst och trulig flicka och en vild och livlig pojke, som ger varann sina allra största utmaningar, inte mer med det, det finns sådana barn, precis som det finns kaxiga Pippi Långstrumpflickor och blyga Alfons Åbergpojkar.
Då jag ger bort barnböcker intellektualiserar jag inte alls, utan väljer helt och hållet med hjärtat. Talar berättelsen till barnet i mig tvekar jag inte att ge bort dem till de barn jag har runtomkring mig (mina fina snyltbarn), så att de kan läsa dem tillsammans med sina föräldrar och få en egen stund tillsammans med dem.
Wiii, jag borstar också ALLTID tänderna framför bokhyll ... orna! Och inte alls för att planera min läsning, för jag har högvis med "ska läsa"-högar i olika prioriteringsordning runt sängen, utan bara för att umgås lite med min älsklingar. Jag ser det som Salvador Dalí: den enda skillnaden mellan mig och en galning är att jag inte är galen.
SvaraRadera(Och nu måste jag också läsa Den vita stenen igen!)
(Jag föredrog för övrigt alltid som liten att vara tyst, spela piano eller på sin höjd gömma mig någonstans och läsa framför att prata, hänga med på besvärliga påhitt eller överhuvudtaget tvingas ut i solen. Och idag är det nästan tvärt om - förutom läsningen då. Tänk, så tokigt det kan bli!)
SvaraRaderaBienvenue Alwilda!
SvaraRaderaLivets nycker! Läs absolut om "Den vita stenen", resor tillbaka till en svunnen tid är mycket angenämnt ibland, när färdmedlet är en bok finns det ingenting att frukta!
Kan man kanske säga att det att borsta tänderna hos böckerna har sin motsvarighet i att läsa godnattsagor för sina barn?