Maryse Condés Traversée de la mangrove

Som Ni redan vet avbröts min läsning av Maryse Condés Traversée de la mangrove, Färden genom mangroven på svenska, av att boken på grund av oförlåtlig försummelse från min sida blev dyngsur, om dock ej missfärgad, vid sidan av en vattenmelon och en liter jordgubbar i en plastpåse i vilken ett ösregn delvis behagade nedtränga. Efter två dagar framför en kalluftsfläkt i öppen och upprest ställning hade bokstackaren idag torkat tillräckligt för att jag skulle kunna läsa färdigt den.
Det har onekligen gått troll mellan mig och Traversée de la mangrove. Jag har egentligen varit för trött, för ofokuserad, för grinig för att alls kunna ta till mig något annat än ren och skär underhållningslitteratur den senaste veckan, men som boken är lånad från biblioteket och från början skulle ha återbördats ditt i morgon dag ville jag inte ge upp den. Så blev den som sagt blöt, och när den väl var torr nog att hantera imorse hade en spindel krupit in i den och satt och myste mellan sidorna, till min smärre förskräckelse. Lyckosamt nog lyckades jag läsa de sista sidorna utan vidare missöden.
Traversée de la mangrove, Färden genom mangroven på svenska, skildrar en människas bortgång genom tjugo olika personers ögon i en liten by i Guadeloupe. Bilden av den döde mannen växer, ändrar karaktär för var enskild berättelse om honom, för vart och ett av de perspektiv genom vilket vi får se honom. Samtidigt är varje romanfigur huvudperson i sin egen berättelse, varför Traversée de la mangrove också handlar om hur den betydelse den nu bortgångne har haft för deras liv och öde, och för den guadeluopska byn i sin helhet, för interaktionerna och relationerna i det samhället.

Romanen är till en början ogripbar och undflyende, komplex, men allteftersom klarnande, mer medgörlig och fattbar för var fras, var mening, vart stycke och kapitel man tillryggarlägger i den. Det är något tvingande med dess komposition, den kräver fullbordan, det vill säga utläsning, vilket förvisso varje litterärt verk gör, men vissa på ett mer påtagligt vis än andra. Jag kan inte låta bli att tänka på den pusselmetaforik och -estetik som låg min älskade Georges Perec så varmt om hjärtat, och som han i den vackra inledningen till sin makalösa, fantastiska, underbara, magiska La vie mode d'emploi/Livet en bruksanvisning presenterar som en kommentar till det Paul Klee skriver om läsning i Pädagogisches Skizzenbuch: "Ögat följer de vägar som stakats ut för det i verket":

I början kan pusslets konst tyckas vara en ringa konst, en lättviktig konst, egentligen bara en torftig demonstration av gestaltteorin: det man ställs inför - det må gälla en perceptionsakt, en inlärning, ett fysiologiskt system eller, som i vårt fall, ett pussel av trä - är inte en summa av delar som först måste isoleras och analyseras, utan en helhet, det vill säga en form, en struktur: delen existerar inte före helheten och uppträder varken samtidigt med den eller efter den, och det är inte delarna som bestämmer helheten utan helheten som bestämmer delarna: kunskapen om det hela och dess lagar, om helheten och dess struktur, kan inte hämtas ur kunskapen om var och en för sig av de delar som bildar den: man kan ju titta på en pusselbit i tre dagar och tro att man vet allt om dess form och färg utan att koma ett tuppfjät vidare: det enda av intresse är möjligheten att foga biten till andra bitar, och i det avseendet liknar pusslet go-spelet; först när bitarna är samlade blir de läsbara och får en mening; betraktad för sig säger en pusselbit oss ingenting, den är bara en möjlig fråga, en oklar utmaning, men knappt har man, efter flera minuters försök och misslyckanden, eller under en mirakulöst inspirerad halvsekund, lyckats koppla ihop biten med en intilliggande bit, förrän den försvinner, upphör att existera som bit: det intensiva bryderi som föregick hopkopplingen, och som ordet puzzle - gåta - så väl beskriver på engelska, är nu inte bara omotiverat, nu när det är uppklarat: de två så mirakulöst förenade bitarna utgör nu en enda bit, som nu i sin tur ger upphov till misstag, tvekan, förvirring och väntan. [---] Det här leder fram till vad som väl är den slutliga sanningen om pussel: även om det kan tyckas så är det inget enmansspel: varje gest som görs av pusselläggaren har pusselmakaren gjort före honom: varje bit han tar upp och åter tar upp och granskar, smeker, varje kombination han prövar och åter prövar, varje trevande, varje ingivelse, varje förhoppning, varje besvikelse har bestämts, kalkylerats, utstuderats av den andre.

Att läsa är att pussla, och Perecs sätt att beskriva samspelet mellan pusselmakare och pusselläggare/text, författare och läsare/pussel är så knivskarp i sin exakthet att det är hissnande.
Jag kan inte ge upp en bok utan att ha för avsikt att någonsin läsa ut den för att jag efter några sidor tycker att den är dålig, ty man kan inte veta om en bok är dålig eller inte förrän man har läst ut den och har en fullständig bild av den, har vandrat igenom dess snårskogar och fält och nått dess högsta punkt utifrån vilken man har utsikt över hela landskapet. Detta är enlig min ringa mening en mer eller mindre generell sanning, som är särskilt gällande för Maryse Condés Traversée de la mangrove. Om Ni önskar ge er i kast med den och känner ett visst motstånd, minns då att det är per aspera ad astra som gäller.

La Bibliofille