Miranda Julys No One Belongs Here More Than You

En andra gång på mycket kort tid har det avverkats en novellsamling av en kvinnlig författare: No One Belongs Here More Than You av Miranda July.
Samlingen är mycket sällsam att läsa, då stämningen i den på något sätt är avstängd, avtrubbad, som om människorna i den överskridit en hårfin gräns, som om deras sinnen är lätt förvridna. Hur ska jag beskriva det? Rösterna i novellerna talar från ett slags efter, i en mikrokosmisk postapokalyps, är så tydligt sjuka, skadade, men också så sårbara, så fyllda av längtan många gånger att det är omöjligt att inte känna med dem, lida med dem, också ömka dem. Det är nästan som att läsa om barn. Ja, det är nog den mest sanna liknelsen, de skadeskjutna vuxna människorna i No One Belongs Here More Than You är åter blivna små förfrämligade barn.

Om Claire Castillon levererade käftsmäll på käftsmäll i Insecte skär Miranda July som en ett rakblad i Ditt kött i No One Belongs Here More Than You. Den novell som drabbar mig mest är This Person i vilken "This person" ges alla förutsättningar och möjligheter att bli älskad, omtyckt och omhuldad av alla, men ändå inte kan göra den enda skenbart enkla sak som krävs för att detta ska besannas.
No One Belongs Here More Than You är en grym bok, rå, krass, skickligt skriven, ofta rolig, men oftare smärtsam att läsa. Miranda July vet var hon ska lägga snittet och hur ett snitt ska läggas. Det svider och bultar, men blir aldrig blödigt. Bra. Mycket bra.

La Bibliofille