Måndaglig experimentsslöjd II

Äntligen måndag! Likt en säl som länge simmat omkring i det mörka havsvattnet och nystigen upp till ytan bländad blinkar och kisar mot solljuset lämnar jag mitt mörka litterära laboratorium för att delge Er resultatet av denna veckas poetiska vivisektion. Det har mekats med ett experiment kallat S mot def., en operation vari samtliga en texts substativ byts ut mot ordlistans definition av desamma. Hysteriskt roligt, tycker Ni inte?

Messieurs-dames, jag ger Er...

***

Ångest, ångest är min arvedel (Pär Lagerkvists original)

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

***

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande (efter Pär Lagerkvists Ångest, ångest är min arvedel)

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande,
min främre del av halsens skada i hud eller slemhinna genom vilken blod kan tränga ut,
min förmåga till inlevelse och medkänslas starka skrik i sammanfattningen av allt existerande som finns tillgängligt för mänsklig verksamhet.
Nu styvnar löddrigt luftlager närmast jorden
i den del av dygnet när de flesta sover och det normalt blir mörkts grova avslutande, lätt böj- och vridbara del av armen,
nu stiga större vilda områden som är bevuxna med träd och stela utsträckningar uppåt
så kargt mot den valvformiga begränsningens av rymden som omger jorden
förkrympta övertäckta konstruktion med bågformigt tvärsnitt.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i denna dunkla avdelning i hus eller lägenhet som är avgränsad av väggar, tak och golv och avsedd för viss verksamhet,
jag känner den höga, branta, bara berghällens vassa begränsande del av sida eller yta mot mina endera av handens fem rörliga långsmala delar som har gripförmåga,
jag river mina uppåtsträckta avslutande, lätt böj- och vridbara delar av armen
till blods mot de synliga, avgränsande förtätningarna i atmosfärens frusna sönderrivna tygstycken.

Ack, mina tunna skyddande genomskinliga hornplattor på spetsen av fingrarna sliter jag från endera av handens fem rörliga långsmala delar som har gripförmåga,
mina armars avslutande, lätt böj- och vridbara delar river jag såriga, ömma
mot större upphöjningar av jordytan och mörknat större vilt område som är bevuxet med träd,
mot den valvformiga begränsningens av rymden som omger jorden svarta, hårda metalliska grundämne som kan formas på många olika sätt
och mot den kalla planet som vi lever på!

Stark negativ känsla av att vara utsatt för press eller obestämda hot är min obestämda mängd av övergång av egendom av visst värde från avliden till efterlevande,
min främre del av halsens skada i hud eller slemhinna genom vilken blod kan tränga ut,
min förmåga till inlevelses och medkänslas starka skrik i sammanfattningen av allt existerande som finns tillgängligt för mänsklig verksamhet.

***

La Bibliofille