På begäran återvänder jag till Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick i ett försök att fördjupa de tankar om boken jag återgav i ett tidigare inlägg, och utfärdar samtidigt en varning om att för romanens handling kritiska detaljer här kan komma att avslöjas. För kännedom.
Den är, som jag sa, så otroligt mycket, Stjärnans ögonblick. Dels en metatext där Lispector genom sin jagberättare, Rodrigo S.M., kommenterar relationen mellan författaren och den av denne skapade världen - romanens trettio första sidor är en enda lång betraktelse över relationen mellan Skaparen och Det Skapade. Jag kan inte, nu när jag begrundar texten en andra gång, låta bli att dröja vid det faktum att jagberättaren heter Rodrigo S.M., och vad det sammataget med romanen i sin helhet säger om Författarens (inte bara Rodrigo S.M. eller Clarice Lispector, utan var enskild författare) person - en sadomasochist.
Jag har föresatt mig att inte skriva någonting invecklat, även om jag kan bli tvungen att använda ord som håller er vid gott mod. Historien kommer - fastslår jag med oäkta fri vilja - att ha omkring sju personer och jag är förstås en av de viktigaste. Jag, Rodrigo S.M. En gammaldags berättelse är det, för jag vill inte sträva efter att vara modern och sitta och hitta på nya idiom som får gälla för originalitet. På det här sätter får jag för ovanlighetens skull pröva att skriva en historia med början, mitt och "gran finale" följt av tystnad och av fallande regn. [---] [D]et är sant att inte heller jag har förbarmande med min huvudperson, nordesteflickan; det är en berättelse som jag vill ska vara kylig. Men jag har rätt att vara smärtsamt kylig och inte ni. Det är på grund av allt detta som jag inte ger er chansen. Det rör sig inte bara om en berättelse, det är framför allt
primitivt liv som andas, andas. [...]Det jag skriver är mer än bara fantasi, det är min skyldighet att berätta om denna kvinna bland tusentals andra. och min plikt att om än föga konstnärligt uppenbara hennes liv.
För rätten att skrika finns.
Så jag skriker.
(s.13f.)
Den metalitterära läsningen av Stjärnans ögonblick bor granne med en existentiell tolkningsmöjlighet, den om den mänskliga utsattheten och godtycket i de mänskliga levnadsvillkoren. Det är fullt möjligt att i Clarice Lispectors roman se en gestaltning av teodicéproblemet, varför Gud inte ingriper i sin skapade värld utan stumt står vid sidan om som en maktlös iakttagare. Det är svårt att inte dra paralleller till den hybris som åläggs med gudarnas straff i det grekiska dramat. I den stund Macabéa förstår sin egen olycka och ges hopp om en kommande upphöjelse ur sin misär måste hon dö. Insikten är den synd för vilken hon straffas - man ska vara försiktig med vad man önskar sig, ty vad ser Macabéa sig själv som i sitt ögonblick som stjärna, och vad blir Macabéa i sitt ögonblick som stjärna? Skillnaden kunde inte vara större.
Den tolkning jag föredrar är den som sammanfattas i orden "ödets ironi" eller "Livet är en hynda, och sedan dör du" (fri översättning av engelskans mer rytmiska och välbekanta motsvarighet), vari Clarice Lispector i ett slags sensmoral höjer ett varningens finger och samtidigt framhåller oskulden, naiviteten, icke-reflektionen, omedvetenheten, dekonstruktionen av det egna jaget som ett skydd mot tillvarons ofrånkomliga orättvisa, hoppet och insikten som vägen mot undergång och död.
Jag är förförd av tolkningsbredden hos Stjärnans ögonblick. Jag är förförd av det sätt varmed berättaren genom historien om Macabéa flamslungar ett maktlöst skrik mot Djävligheten och Vanmakten, mot att det inte går att leva lycklig som fullvärdigt medvetet subjekt, utan blott som ett dekonstruerat, till intellektet och känslan dött Jag. Jag är förförd av all förtvivlan i den skenbart underfundiga Stjärnans ögonblick, av hur Clarice Lispector genom underfundigheten letar sig fram till den sanna tragedin. Jag är förförd av hur Clarice Lispector ofrånkomligt leder strömmen från pluspol till minuspol, men aldrig den motsatta vägen. Rakt in i mörkret.
Nog så. Jag hoppas att denna min andra inblick i Stjärnans ögonblick tillfredsställer Er nyfikenhet på romanen i större utsträckning än min förra exposé gjorde. Om inte vet Ni var Ni finner mig.
La Bibliofille
Tack för underbart kloka och fina tankar om en klok och fin roman - så generöst av dig!
SvaraRaderahälsar
läsvännen
Lena KE
Ingen orsak kära läsvän, fick ut massor av en revidering också för egen del!
SvaraRadera