Stig Larssons Autisterna

Alldeles utmattad lämnar jag ringen efter att i en veckas tid ha brottats med Stig Larssons Autisterna. Vilken pärs! Att läsa denna roman har varit som att passa en liten unge: den vred sig som en metmask i händerna på mig när jag tog upp den för att läsa, skrek i högan sky "Jag vill inte! Jag vill inte!" var gång jag vände blad, jag läste fem sidor åt gången men fick sedan ge upp, boken ville bara inte bli läst! Någon gång hade jag tur och fick läsa trettio-fyrtio sidor i sträck när Autisterna sov middag och lojt sträckte ut sig i mina händer, men så vaknade den och knep envist och tjurigt ihop rader och krånglade med sidorna så att det omöjligt gick att ta till sig ett endaste ord till.

Jag försökte verkligen med allt för att få boken samarbetsvillig:

- Ska vi ligga i soffan och mysa under filten?

- Buhu, näääää!

- Ska vi gå ut och sätta oss i solen?

- Nä, jag vill inte!

- Ska vi inte läsa lite nu när vi ändå ska åka bil?

- Nej, jag vill inte bli läst, dumma dig!

Det har sniglat sig fram i snigligaste snigelfart, min frustration har successivt byggts på, övergått i djupaste trötthet. Imorse fick jag nog:

- Nu kommer du hit, nu ska jag läsa ut dig en gång för alla!

- NEJ! Låt mig vara jävla kärring, JAG VILL INTE!

Med all uppbådlig styrka tvingade jag isär pärmarna, höll fast sidorna, kilade jag in blicken mellan raderna, och så var det till sist över. Autisterna utläst. Och både jag och boken genomsvettiga, förbi av matthet, urlakade, två sladdriga disktrasor.

Be mig inte beskriva vad boken handlade om, vad jag tyckte om dess konstruktion, dess språk, om det har jag bara den vaga uppfattning jag lyckats bilda mig de få stunder då bokungen sussade sött i mitt grepp som tillfälligtvis kunde tillåta sig att vara ömsint. Stilen, den verbiska, kyliga, oroande, drivande, som i de ögonblick den avger något slags värme gör det för att det ord den uttalar i sig är laddat med ömhet: kinden, mössan, bullfatet; stilen kan jag se som en kommentar till romanens titel, vars pluralis är mig ogenomträngligt. Varför Autisterna? Flera jag? En man med flera jag? Ett jag i förändring som i sig rymmer flera förflutna och kommande jag? Jag vet inte. Det blir bakläxa för mig och Autisterna. Vi skiljs nu åt, men som vänner.

We'll meet again

Let's say goodbye with a smile, dear,

Just for a while, dear, we must part.

Don't let the parting upset you,

I'll not forget you, sweetheart.

We'll meet again, don't know where, don't know when,

But I know we'll meet again, some sunny day.

Keep smiling through, just like you always do,'

Til the blue skies drive the dark clouds far away.

So will you please say hello to the folks that I know,

Tell them I won't be long.

They'll be happy to know that as you saw me go,

I was singing this song.

After the rain comes the rainbow,

You'll see the rain go, never fear,

We two can wait for tomorrow,

Goodbye to sorrow, my dear.

(Ross Parker, Hughie Charles)

La Bibliofille