torsdag 31 juli 2008

Ulf Lundells Vädermannen

Han är så hjärtskärande rar, Ulf Lundell. Så svårt det fortfarande är för honom - för jag kan omöjligt göra annat än läsa Ulf Lundells romaner som självbiografiska diton - med livet, kärleken, sponken, barnen, identiteten, konsten, Stockholm, Sverige, mörkret och inte minst kvinnorna. Vuxna karln är som en liten, liten pojk.
Det är rörande att läsa Ulf Lundells Vädermannen, om den vilsna själen Georg Boell (!) på ett mulet Österlen, fastkörd i sitt måleri, insnärjd i en dysfunktionell relation med en trettio år yngre kvinna, insnubblad i ett odefinierbart förhållande till ytterligare en ung dam, åtråendes en vacker mogen och välbehållen kvinna han sett under sina vandringar i nationalparken. Han kan inte älska, kan inte leva med en kvinna, men ändå är det just efter detta som hela hans väsen skriker. Han vet att han inte klarar av Stockholm, men längtar ändå dit, och när han väl kommer dit tycker han att det är så vackert, men måste åka tillbaka till Österlen, för han trivs inte. På Österlen finner han en viss ro, men vill ändå till storstaden, människorna, fast blir utled på alla oanmälda besök han med jämna mellanrum hedras av. Han längtar utomlands, har ett hus i Frankrike, men tycks drabbas av Sverigelängtan bara han kört över Öresundsbron. Det tycks inte finnas någon möjlig lycka att finna för herr Boell.
Vädermannen genomsyras av en självupptagenhet major, men gestaltar samtidigt en man som nått sann självinsikt, han tycks bara inte ha koll på hur han ska få rätsida på sin självhärva, tycker sig kanske också vara för gammal, för trött för att orka med det, utan kör på i sina förtvivlade, desperata gamla hjulspår i allra högsta grad medveten om vart det kommer barka hän. Ett egorace är det, hur svårt herr Boell än har att säga nej, att hålla på sin rätt, att ha överseende med och förståelse för sina medexisterande, trots att han är en vindflöjel och ofta går i ledband. Han skulle mått bra av lite psykoterapi tror jag, så att han åtminstone kunde få något slags ro i sin existentiella återvändsgränd.
Visst har jag läst denna roman förut, i andra tappningar, variationer, men vem bryr sig när Ulf Lundell är en så genomgod och urbota skicklig stilist? För mig får han gärna skriva hundratusen Vädermannen till, bara han gör det på samma sätt, med samma språk och stil. Rakt på bara, texten flödar som tanken, inga krusiduller eller omsvep, det är råvara, äkta och så oförstoppat man bara kan tänka sig. Inget konstlat finnes i dialogerna, engelskan är sådär töntig och fånig som den är när en svenne ger sig på utrikiska och blandar idiom med hemmabyggen.
Det är inte vad Ulf Lundell skriver som gör hans böcker så... schyssta, utan hur han gör det. Hoppas att han gör det snart igen. J'adore, moi.

La Bibliofille

12 kommentarer:

  1. Psykoterapi, ja det vore kanske något för den käre Lundell och alla hans alter egon...
    Och som vi enades om igår; han kan skriva precis vad som helst så länge som man får dras med in i hans underbara stil och språk. Jag struntar i vilka patetiska kärleksförhållanden och andra han skriver om, bara han behållar malströmsspråket. J'adore, moi aussi!

    SvaraRadera
  2. Intressanta iaktagelser. Jag har läst hälften av boken och slås framförallt av det enkla, precisa språket och hur bra flyt det är i berättandet.
    På den punkten skiljer sig boken en del ifrån trilogin saknaden-friheten-värmen.
    Jag har för övrigt skrivit lite grann om trilogin. följ länken
    http://etc.se/artikel/17602/trilogi-kritiserar-ytliga-medier

    SvaraRadera
  3. Ylva: j'adore his scorpio eyes, dem vi talade om. Farlig, farlig!

    Magnus: Tack för länken, måste givetvis ta mig en titt på det Du skrivit!

    SvaraRadera
  4. På tal om Ulf Lundell, han stod framför oss i kön på Brunnshallen i Simrishamn en dag förra veckan. (Men jag har aldrig läst en bok av honom.)

    SvaraRadera
  5. Ser man på, vilket kändismöte! Simrishamn, där är Georg Boell ofta i "Vädermannen"! Börja med "Tårpilen" om du får för Dig att stifta bekantskap med Lundell, jag vill minnas att den var riktigt, riktigt bra!

    SvaraRadera
  6. Tack för boktipset!

    SvaraRadera
  7. Den låter intressant... och påfallande lik On the Road, men det är väl allmänt känt att Lundell ligger ganska nära Kerouac. Inte för att jag vet något om saken; jag har aldrig läst något av herr Ulf. Börjar bli pinsamt. Tänkte ta itu med Jack snarast, men kanske ska börja med Vädermannen då :)

    SvaraRadera
  8. Paula: ingen orsak!

    Maya: som monsieur Lundell förefaller skriva något självbiografiskt kan det vara intressant att börja med något av hans tidigare verk och sedan läsa sig framåt. Jack tycker jag personligen inte är en av hans bättre romaner, men den har å andra sidan erhållit någon form av kultstatus, så varför inte? Eller vad 17, börja med "Vädermannen", det spelar absolut ingen roll!
    Som sagt, "Tårpilen" är en favorit!

    SvaraRadera
  9. Tack för råden! Och jag gillar verkligen den här bloggen!

    SvaraRadera
  10. Din komplimang gör mig rörd, tack!

    SvaraRadera
  11. Du fångar in boken väldigt bra.
    Jag tycker att boken på ett övergripande plan även skildrar den klassiska konflikten mellan Natur – Kultur, fast inte alls på något högtravande sätt, utan på ett högst vardagligt sätt. Huvudpersonen Georg söker och får i viss mån mening och innehåll i/ur Naturen. Han kan inte överge Kulturen/Civilisationen eller känna sig helt tillfreds i Naturen. Han befinner i limbo. Precis som Freud påstod att de flesta av oss gör. Lundell skildrar i Vädermman ett försök till att successivt dra sig undan Kulturen/Civilisationen, men inte på ett krampaktigt sätt, utan med något slag av försoning. Den Nya Familjens flytt till Frankrike i slutet av boken är en romantisk förhoppning om en förening av Natur och Kultur, på egna premisser.
    Voltaires "Candide" bestämde sig för att odla sin trädgård. Georg Boell bestämmer sig för att göra sitt eget vin.

    SvaraRadera
  12. Anonymos: Din tolkning får hela texten att falla på plats. Skarpt!

    SvaraRadera