Ulf Lundells Vädermannen

Han är så hjärtskärande rar, Ulf Lundell. Så svårt det fortfarande är för honom - för jag kan omöjligt göra annat än läsa Ulf Lundells romaner som självbiografiska diton - med livet, kärleken, sponken, barnen, identiteten, konsten, Stockholm, Sverige, mörkret och inte minst kvinnorna. Vuxna karln är som en liten, liten pojk.
Det är rörande att läsa Ulf Lundells Vädermannen, om den vilsna själen Georg Boell (!) på ett mulet Österlen, fastkörd i sitt måleri, insnärjd i en dysfunktionell relation med en trettio år yngre kvinna, insnubblad i ett odefinierbart förhållande till ytterligare en ung dam, åtråendes en vacker mogen och välbehållen kvinna han sett under sina vandringar i nationalparken. Han kan inte älska, kan inte leva med en kvinna, men ändå är det just efter detta som hela hans väsen skriker. Han vet att han inte klarar av Stockholm, men längtar ändå dit, och när han väl kommer dit tycker han att det är så vackert, men måste åka tillbaka till Österlen, för han trivs inte. På Österlen finner han en viss ro, men vill ändå till storstaden, människorna, fast blir utled på alla oanmälda besök han med jämna mellanrum hedras av. Han längtar utomlands, har ett hus i Frankrike, men tycks drabbas av Sverigelängtan bara han kört över Öresundsbron. Det tycks inte finnas någon möjlig lycka att finna för herr Boell.
Vädermannen genomsyras av en självupptagenhet major, men gestaltar samtidigt en man som nått sann självinsikt, han tycks bara inte ha koll på hur han ska få rätsida på sin självhärva, tycker sig kanske också vara för gammal, för trött för att orka med det, utan kör på i sina förtvivlade, desperata gamla hjulspår i allra högsta grad medveten om vart det kommer barka hän. Ett egorace är det, hur svårt herr Boell än har att säga nej, att hålla på sin rätt, att ha överseende med och förståelse för sina medexisterande, trots att han är en vindflöjel och ofta går i ledband. Han skulle mått bra av lite psykoterapi tror jag, så att han åtminstone kunde få något slags ro i sin existentiella återvändsgränd.
Visst har jag läst denna roman förut, i andra tappningar, variationer, men vem bryr sig när Ulf Lundell är en så genomgod och urbota skicklig stilist? För mig får han gärna skriva hundratusen Vädermannen till, bara han gör det på samma sätt, med samma språk och stil. Rakt på bara, texten flödar som tanken, inga krusiduller eller omsvep, det är råvara, äkta och så oförstoppat man bara kan tänka sig. Inget konstlat finnes i dialogerna, engelskan är sådär töntig och fånig som den är när en svenne ger sig på utrikiska och blandar idiom med hemmabyggen.
Det är inte vad Ulf Lundell skriver som gör hans böcker så... schyssta, utan hur han gör det. Hoppas att han gör det snart igen. J'adore, moi.

La Bibliofille