Clarice Lispectors Hemlig lycka

Återigen förför, tjusar hon, Clarice Lispector. Mörkt erotisk och upphöjt oskuldsfull konfronterar och utmanar hon i Hemlig lycka tillvarons godtycklighet och motsägelsefullhet, betvingar dess obegriplighet, dekonstruerar och demolerar den, blottar på så vis sig själv, oss alla, och avslöjar smått obehagliga sanningar om den mänskliga naturen, om avund, begär, lust, hämnd, inte sällan med en smula humor eller bitsk ironi.

I Hemlig lycka traiterar Clarice Lispector i de kortare texternas format stora ämnen, och detta med en ursinnig, men stabil intensitet, en aggressiv, men sansad drift att fastnagla sanningen om existensen. Än liksom blasé, än hänfört förundrad, extatisk nästan. Än underkastas vi en förtäljerska som nyktert och med närvaro berättar om minnen och upplevelser, än står vi inför en röst som tycks så fördjupad och uppslukad av tankar, resonemang och utredningar att någon publik knappast tycks finnas för tanken. En död råtta, en trasig tand, ett ägg, öppnar upp mot avgrunder av svindlande, hissnande existentiella betraktelser utmynnandes i slutsatser som är så omöjliga i sin logik att de därigenom blir självklara och uppenbara. Hon dekonstruerar, demolerar, bryter ned och bygger således upp svar.
Ingenting skyr Clarice Lispector, ingenting väjer hon för, och via den personliga och privata upplevelsen når hon i Hemlig lycka allmängiltighet och universalitet, reducerar avståndet mellan dessa båda extremer till en hårsmån. Det är astronomiska och mikroskopiska distanser hon tillryggalägger på en och samma gång. Var millimeter är största njutning, högsta lycka som reducerar min varelse till gåshud.

La Bibliofille (efter dagar, och åter dagar av tankar kring Hemlig lycka)