Lettland diktar - Ord och steg

Varandes en skamligt ovan lyrikläsare var det högtidligt och andäktigt jag tog mig an den lettiska diktantologin Ord och steg, i vilken ett urval texter av aderton poeter och poetissor finns samlade.

Hur bär man sig egenligen åt för att läsa lyrik? Hur tolkar man den? Hur förhåller man sig till dess innehåll? Hur avläser man dess stämningar? Min metod är hittills ganska rudimentär och enkel: jag försöker att tänka så lite som möjligt, bara låta mig översköljas av dikten, avnjuta den som en den lyxigaste av chokladpraliner, bara långsamt låta den smälta på tungan, uppfyllas av des smaksensationer. Juris Kronbergs, som både översatt och valt ut dikterna i Ord och steg, har verkligen lyckats finna och vackert återge de sagolika diktpraliner han plockat ur den lettiska lyrikasken. Stick i stäv med mina förväntningar på antologin finner jag ingalunda en ensidigt postsovjetisk betongsk barrikadlyrik i Ord och steg, utan tvärtom en i det närmaste romantiskt inspirerad naturlyrik som ligger som en dimma, ett täcke av murgröna över den lettiska vardagen.

Hos var och en av de aderton poeterna och poetissorna finns det något unikt och distinkt som drabbar och träffar:

Velta Sniķeres dikter är svällande och organiska, tycks vidgas uppåt och utåt, som träd.

Imants Ziedonis är i sin prosapoetiska och fria form, i sitt intima och uråldrigt visa tilltal, tjusande och lockande.

Margita Gutmanes små texter, sentenser, rymmer i all sin korthet svindlande mycket innehåll:

I dina fräknar

finns ännu

sommaren kvar.

(38)

Jānis Rokpelnis dikter är fyllda av luftens och vattnets element, och att läsa dem är som att djupandas vid havsbandet.

Leons Briedis lyrik är rörande i det porträtt de målar av en i existensen vilsen, tvivlande och ensam diktare.

Mara Zalite roar med sin sammanblandning av ickepoetisk och naturinspirerat vokabulär och kontext:

- På grund av iakttagelserna att husets ägare täcker buskarna med nät

prognosticerar trastarna betydande förluster vad gäller körsbärsskörden.

(ur Kvällsnyheter från vårt hem, s. 74)

Eduards Aivars stil äger stundtals en ironisk svärta som väcker en på min axel slumrande minidemon:

Dröm nr. 7

Du har en svart liten skog därnere

I skogen finns Paris metro

Den tjuvåker jag på

För jag är din älskare

(86)

Inese Zanderes för in naturen i civilisationen på ett ett ögontårande sorgset vis.

Peters Bruveris är suggestivt tjusande i sina mytiska och österländska teman och motiv.

Liana Langas exakta mardrömslika skogssvärta skrämmer och förför på samma gång:

Kvällssamtal

- Jag skulle vilja dö i skogen.

- Jag - i hast.

- Och födas som en sten på berget.

- Jag - som nässla.

- Rulla ner när vinden sparkar.

- Ty mig till staketet. Det varma.

- Vad ska du arbeta som på vintern?

- Som gåshud.

(125)

Sergej Timofeyev och Inga Gailes för båda tankarna till Kristina Lugn, och det väcker ett leenderyck i mungipan.

Maris Salejs skapar i sina dikter något så märkvärdigt som effektiv skönhet.

Inga Abeles ger gestalt åt lugnet mitt i trotset och sorgen.

Karlis Verdins dikter är som palimpsester, under vilka berättelse om ondska och våld bultar och vill ut, och själen räds vid detta.

Marts Pujats tycks ha hämtat formen hos sin poesi från vågens slag mot stranden.

Agnese Krivade minner om en dämpad och organisk vred Vladimir Majakovskij, i övrigt inga jämförelser.

Ingmara Balodes poem Ömsa skinn sammanfattar på ett sällsamt vis stämningen i alla hennes dikter i antologin:

Ömsa skinn

Man slet upp de gamla syrénerna, för att dra elektricitet.

Fönstret hade inte längre milda skuggor.

Jag förvandlades långsamt till en flicka

som oftare tittar i spegeln

än står vid fönstret, väntar och vinkar dig hej då.

(238)

Hav misskund med en lyrikamatörs fåfänga försök att fånga Lettland diktar - Ord och steg. Ni får tro mig på mitt ord då jag säger att dessa lettiska diktpraliner var en outsäglig lisa och fröjd att smaka.

La Bibliofille