Trots att det är förmätet av mig är det ytterst sällan jag tar bokhandelskundernas tips ad notam. Artigt ler jag och tackar för tipset när man varmt rekommenderar mig Tamara McKinleys Matildas sista vals, Khaled Hosseinis Flyga drake och Jens Lapidus Snabba cash, men läsa dem? Nej, inte. Ledsen. Så en dag kom det in en man och köpte Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, en av hans älsklingsböcker som han nu tänkte ge bort i present. Vi kom att prata om våra favoritböcker, och när mannen gav sig iväg hade han min lista med Tio böcker Du måste läsa innan Du dör i näven, och jag hade en lapp med texten "Tarjei Vesaas, Fåglarna" i kjolfickan.
Fåglarna är Mattis, en man som inte har riktigt alla kakor i burken, berättelse. Han bor tillsammans med sin syster Hege i ett skruttig stuga någonstans mellan sjö och skog, och den tillvaron är allt Mattis äger och har. Tufsen kallar man honom i byn, det vet Mattis, han förstår att han inte är riktigt som alla andra, och skäms för det. Arbeta kan han inte, för han börjar tänka så mycket att fingrarna knyter sig och allt går galet. Så en dag kommer Hege med den kniviga och skarpa idén att han ska börja jobba som färjkarl, och ro, det kan ju Mattis! Ack och ve bara att han fick sitt livs olycka med sig ner i båt och in i hem redan första arbetsdagen! Men hade han egentligen inte anat att det var så det skulle gå? Egentligen?
Det finns i Fåglarna, liksom bakom bokstäverna på sidorna, en mörk materia som obönhörligt suger in läsaren i sina malströmmar som skapas genom formuleringar och teman som återkommer gång på gång - man är skarp, man är knivig, fågeln fick bly i vingen, Mattis ror snörrätt mot land, morkullan flyger snörrätt över huset.
Röst, stil och landskap samexisterar i en tystlåten och karg överensstämmelse, parallellitet, och de behärkas av samma korthuggna virilitet och karghet, men också av oskuld. Panik och vanmakt är de drivande och dominerande krafterna i berättelsen, just för att de ansätter en dåre, ett vuxet barn som saknar förmåga till rationellt tänkande och till självtröst, och för att denne dåre inom sig ändå bär en klar vetskap om sin egen utsatthet, om hur utlämnad han är, om att han ingenting vore sin syster förutan.
Tarjei Vesaas är en berättare i ordets sanna bemärkelse, och tillika en utmärkt representant för en skandinavisk estetik som har enkelt, sparsmakat, diskret, rakt, stramt och kargt som ledord. Ånyo: nordiskt berättande när det är som bäst. Som en vindpinad, knotig och förvriden martall.
Fåglarna är Mattis, en man som inte har riktigt alla kakor i burken, berättelse. Han bor tillsammans med sin syster Hege i ett skruttig stuga någonstans mellan sjö och skog, och den tillvaron är allt Mattis äger och har. Tufsen kallar man honom i byn, det vet Mattis, han förstår att han inte är riktigt som alla andra, och skäms för det. Arbeta kan han inte, för han börjar tänka så mycket att fingrarna knyter sig och allt går galet. Så en dag kommer Hege med den kniviga och skarpa idén att han ska börja jobba som färjkarl, och ro, det kan ju Mattis! Ack och ve bara att han fick sitt livs olycka med sig ner i båt och in i hem redan första arbetsdagen! Men hade han egentligen inte anat att det var så det skulle gå? Egentligen?
Det finns i Fåglarna, liksom bakom bokstäverna på sidorna, en mörk materia som obönhörligt suger in läsaren i sina malströmmar som skapas genom formuleringar och teman som återkommer gång på gång - man är skarp, man är knivig, fågeln fick bly i vingen, Mattis ror snörrätt mot land, morkullan flyger snörrätt över huset.
Röst, stil och landskap samexisterar i en tystlåten och karg överensstämmelse, parallellitet, och de behärkas av samma korthuggna virilitet och karghet, men också av oskuld. Panik och vanmakt är de drivande och dominerande krafterna i berättelsen, just för att de ansätter en dåre, ett vuxet barn som saknar förmåga till rationellt tänkande och till självtröst, och för att denne dåre inom sig ändå bär en klar vetskap om sin egen utsatthet, om hur utlämnad han är, om att han ingenting vore sin syster förutan.
Tarjei Vesaas är en berättare i ordets sanna bemärkelse, och tillika en utmärkt representant för en skandinavisk estetik som har enkelt, sparsmakat, diskret, rakt, stramt och kargt som ledord. Ånyo: nordiskt berättande när det är som bäst. Som en vindpinad, knotig och förvriden martall.
La Bibliofille
Den enda bok som jag läst på nynorska (som är vackert men bjuder en svensk visst motstånd)är ISSLOTTET av Tarjei Vesaas,
SvaraRaderaen i ordets bästa betydelse mystisk roman. Jag är lycklig över att jag valde att inte läsa på svenska för den vemodiga försvinnandeberättelsen om de små flickorna Siss och Unn ska läsas långsamt. Den boken finns alltid i mitt hjärta, i min hjärna. Och i magen.
Bredvid Isslottet i min bokhylla står sedan dess (i en vacker utgåva från Linds förlag) Fåglarna.Oläst.
Tack för din läsning, La B.
Nu hämtar jag Fåglarna, som alltför länge böjt vingarna i bokhyllan.
Öppnar boken. Börjar läsa om kärlek.
LKE
Men var det inte precis det jag misstänkte, att min pliktläsning under gymnasietiden inte gjorde Fåglarna rättvisa. Tack för ditt bidrag till att jag kan närma mig Vesaas igen med öppet sinne.
SvaraRaderaJo, Vesaas är en enastående författare, helt unik i sin stil och omedelbart igenkännbar (i alla fall i de sena böckerna). Det känns som om Jon Fosse kämpar för att nå samma effekt med andra medel, men han når inte riktigt ända fram (även om han är bra, han också). Men får du tillfälle, så läs Vesaas på nynorsk: det är etwas ganz anderes. Förutom Isslottet så kan Brannen och novellsamlingen Vindane varmt rekommenderas.
SvaraRaderaLKE: Isslottet har vi i pocket i "min" bokaffär, och jag har länge gått och klämt nyfiket på den. Den verkar i sanning mystisk och bra!
SvaraRaderaSkönt att höra att Du släppt ut Fåglarna ur buren, det är ju faktiskt bara de vilda ditona som flyger, de andra längtar bara ju!
Spectatia: de pliktskyldiga gymnasieläsningarna har förbanne mig förstörd mången bra bok! Länge hyste jag det största hat mot Maksim Gorkijs Min barndom efter att ha tvingats trassla mig igenom den i första ring, så jag blev mycket positivt överraskad då jag läste om den på universitetet och fick klart för mig att den faktiskt är riktigt bra!
Den visslande katten: tror Du jag fixar nynorsk? Kanske ska testa Isslottet på originalspråk då, när nu både Du och LKE förordar det? Hmm...
Antingen är man läskunnig eller inte. Antingen förmår man ställa in känselspröten och hjärtats språkcentrum efter en författares våglängd eller inte. Du är bevisligen läskunnig, och jag kan inte tänka mig att nynorsk skulle vålla dig några större problem. Och det har ju fördelen att man läser långsammare och uppmärksammare, mer i takt med Vesaas' texter, som alltid skrider fram långsamt. Som stora sjok av tystnad, fast klädda i ord. Vilket är paradoxalt men icke dess mindre sant.
SvaraRaderaMen... vilka är de tio böckerna man måste läsa innan man dör då, according to la bibliofille? Är det hemligt :-)
SvaraRaderaa-lo: Absolut inte! Ta en kik under carpe librum en bit ner på salongens högerkant, där har Du dem!
SvaraRadera