torsdag 16 oktober 2008

Retro: Gabriel García Márquez Översten får inga brev

Gabriel García Marquez till omfånget tunna Översten får inga brev är en roman om en stor, stor stolthet. En stolthet som är konsekvensen av vedermödor och orättvisa, av en politisk oro som kväver de små människorna i byråkratiska moment 22 och driver dem i armarna på misär och fattigdom.
Den läsare som kräver rationella och logiska ageranden av de romanfigurer hon eller han möter i litteraturen kommer troligtvis inte att förstå sig på Översten, kommer med all sannolikhet att avsky och förakta honom. Ur ett praktiskt perspektiv är han sin egen värsta fiende - ur ett psykologiskt sin bästa, kanske enda, vän. Överlevnad handlar inte bara om att tillfredsställa fysiologiska behov, utan också om att vara sann mot sig själv, om att veta sitt värde, om att hävda sin rätt och om att kunna se sig själv i spegeln - den typ av självbevarelsedrift som kan få en människa att agera på ett sätt som går emot allt vett och sans. Det som en person, som har en möjlighet att se objektivt på saken, på tryggt avstånd, förefaller vara den enda vägen, den enda förnuftiga lösningen, kan för en annan, för den som står med skit upp över öronen, vara så väsensvidrig och omöjlig att det leder till ett slags handlingsförlamning, där oviljan att acceptera spelets regler och doxa är så gigantisk att denna människa fortsätter med sin ursprungliga, fruktlösa taktik, för att allt annat agerande vore som att sälja sin själ till djävulen, som att ge upp alla sina ideal, allt det hon eller han står för, som att acceptera att det är åt helvete.
Översten får inga brev är också berättelsen om Överstens Hustru som måste ta konsekvenserna av sin makes obevekliga stolhet. Hustrun, som ser lösningen vid horisonten, men på vilken det inte kommer an att ta det avgörande beslutet. Hustrun som, tvärtemot sin make, anser att det är bättre att böjas än brytas. Och visst känner man med henne också, hon är onekligen heroisk, på sitt manér.
García Marquez roman är djupt tragisk, men också mycket vacker genom den styrka och orubblighet den i allt mörker uppvisar. Den ger fan i våld och presenterar det tysta trotset och upproret som de viktigaste vapnen i kampen för individens psykiska överlevnad. Form, språk och innehåll lever i högkvalitativ symbios i Översten får inga brev, romanen är i det närmaste fulländad i alla avseenden, och som läsare tillåts man att ostört och ohämmat njuta av dess konstfullhet.

La Bibliofille

8 kommentarer:

  1. Jag är en stor vän av Garcia Marquez, men just Översten får inga brev har inte lämnat några spår hos mig alls. detta trots att jag läst den kanske två gånger, för jag vet att jag har den både på svenska och engelska. Jag, som minns nästan allting, har till och med glömt vad den handlade om. Och när jag läser ditt inlägg börjar jag undra: har jag överhuvud taget läst boken? denna bok, som jag äger två upplagor av? Minns som sagt inte historien, men ett minns jag - känslan av hetta. Det är det enda jag förnimmer av denna roman.

    SvaraRadera
  2. Jag gillar den här bloggen skarpt! Jag har dock ett problem med den: när jag läser bloggen i min rss-läsare blir alla gulmarkerade namn och titlar oläsliga mot den i rrs-läsaren vita bakgrunden. Det är asjobbigt!

    Jag har all förståelse i världen för att min kommentar kan uppfattas som petig och fånig. Jag själv ser den som konstruktiv eftersom läsandet i rss-läsare ökar lavinartat och vill att bloggen ska välkomna så många som möjligt!

    Allt gott!

    SvaraRadera
  3. Åååååååh så sugen jag blir att läsa denna bok, undrar om jag inte sett den på Tradera....

    Och ja visst är Jyris kommentar konstruktiv. Men, så trist det är med rss-läsning när man lagt sig vinn om att skapa en passande boning till sin text.

    SvaraRadera
  4. lena kjersen edmanfredag, 17 oktober, 2008

    Det enda roman som jag (hittills) har läst av Gabriel Garcia Marquez är hans magisk-episka storverk "Hundra år av ensamhet",
    Däremot har jag haft lyckan av att höra honom hålla tal - och det var oerhört gripande tal som bl a handlade om den boken - eftersom jag en enda gång i livet deltagit i Nobelfesten.
    Och det var det år då colombianen G G Marquez erhöll Nobelpriset.

    SvaraRadera
  5. Catrin: är det inte det som är en av litteraturens största och mest gåtfulla mysterier - att två människor kan läsa en och samma bok och uppleva den helt olika!

    Jyri och Lyran: jag hade inte en aning om att de gulmarkerade orden blir oläslig i rss-läsarna (eftersom jag är fullkomligt oteknisk ägnar jag mig inte åt sådant själv)! Jag tar Edra mycket konstruktiva, ickepetiga och ickefåniga kommentarer i beaktan och kommer i fortsättningen att upphöra med gulmarkeringen, kanske ändrar jag färgen på texten i sin helhet istället. Jag är er mycket tacksam för att Ni påpekade detta, det är ju för Er jag skriver! Ser Ni något mer knas får Ni gärna höra av Er igen!

    LKE: läs också Översten får inga brev, jag tyckte mycket mer om den än Hundra år av ensamhet, sagt med den reservationen att de var många år jag läste ensamhetsverket.

    Har Du varit på Nobelfesten! Oj! Trots att jag inte är de stora omständigheternas dam blir jag ändå en smula avundsjuk - om inte annat på att du haft äran att höra en så stor författare tala!

    SvaraRadera
  6. Jag blir upp över öronen förälskad i översten när jag läser det du skrivit om honom!

    Läggs till den ständigt växande futurlistan...

    SvaraRadera
  7. Ett litet förtydligande: Det är bara den gula färgen som används för att markera namn och titlar som är oläslig. Den övriga texten, som även den har en gul nyans, blir svart och läslig i rss-läsaren. Trevlig helg!

    SvaraRadera
  8. Caroline: så det jag skriver kan få förälskelser att spira - ordens makt!

    Jyri: Oki! Trevlig helg tillbaka!

    SvaraRadera