torsdag 30 oktober 2008

Paul Austers Man in the Dark

Det kallas antiklimax att börja att läsa en bok med största möjliga förväntansglimt i ögat och avsluta läsningen av densamma med en min av vämjelse och ilska.
Ett antiklimax är det minsta man kan kalla min läsning av Paul Austers Man in the Dark. Vafalls? Är det verkligen Paul Auster som skrivit den? Men.. Men.. Det var ju ingen bra bok? Paul Austers böcker är ju alltid bra?
Jämfört med genomsnittet av de böcker som produceras, publiceras och konsumeras nuförtiden ÄR Man in the Dark både välskriven och intelligent, men för att vara en Paul Auster är den inte mycket att hänga i granen. Det går att i berättelsen om den sjuttioårige änklingen August Brill -
Seventy-two-year-old August Brill is recovering from a car accident. Plagued by insomnia, he tries to push back thoughts of things he would prefer to forget - his wife's recent death and the horrific murder of his granddaughter's boyfriend, Titus - by telling himself stories. He imagines a parallel world in which America is not at war with Iraq but with itself. In this other America the twin towers did not fall, and the 2000 election results led to secession, as state after state pulled away from the union, and a bloody civil war ensued. Brill gradually opens up to his granddaughter, recounting the story of his marriage and confronting the grim reality of Titus' death. "Man in the Dark" is a novel of our time, a book that forces us to confront the blackness of night whilst also celebrating the existence of ordinary joys in a brutal world. (Förlagets synopsis)
- skönja en ambition att nå ett slags avancemang vad gäller romanens konstruktion, där gränsen mellan fiktionens fiktion och fiktionens realitet överskrids på ett på samma gång logiskt och förnuftsvidrigt sätt, men den genomförs inte på ett helt tillfredsställande vis. Uppbyggnaden är förvisso skönjbar, men den är så förbannat taffligt genomförd. Vilken funktion fyller egentligen fiktionens fiktiva berättelse mer än att spegla ett händelseförlopp på fiktionens reella handlingsplan, som i sig också egentligen är helt irrelevant? Förvisso mycket dramatiskt, men ändå onödigt att fördjupa sig i? Fiktiv metafiktion för metafiktionens skull bara, där August Brills ihopfantiserade historia på ett märkligt vis tycks kommentera en förfluten episod i hans, dotterns och dotterdotterns liv, ska väl också på något sätt gestalta en i romanen central tes om parallellitet.
Eller är det en psykologisk tolkning av skeendena man ska göra? Ska man se den fiktiva fiktionens abrupta avbrott, utvecklingen av händelserna i August Brills tänkta historia som en radikal förändring av dennes inställning till sin tillvaro, ety fokuset efter brottet blir ett helt annat, fantasin får ge plats för verkligheten, den förflutna och den pågående, där Brills introverta fabulerande för sig själv utbyts mot ett extrovert berättande där han berättar för sin dotterdotter om hennes avlidna mormor och om sin kärlek till denna kvinna? Jag förstår inte.
Och så är det det här med stereotypin återigen. Jag är trött på de austerska intellektuella männen som konsekvent låter sig styras av köttets lustar och är otrogna mot sina kvinnor som de likväl älskar med hela sitt väsen. Jag är trött på de austerska kvinnorna, deras tvålfagra skönhet, smala midja och långa ben, och deras överseende och förlåtande attityd vis-à-vis sina illojala åderpålestyrda stenåldersmän. Och på att de austerska paren har så förbannat bra sex jämt, till synes varenda kväll, oavsett vad. Relationen mellan de austerksa männen och kvinnorna kan vara hur pissig som helst, men visst fan har de sex ändå! Bla, bla, BLA!
Nej, det är för rörigt, för otydligt, för mycket, för detsamma. Vad är det egentligen Paul Auster vill ha sagt med sin roman? Vilken är den röda tråden? Inte ens den vanligtvis så förtjusande austerska stilen, den som får en att lyfta, sväva, flyga, bli glömsk för tid och rum, finns i Man in the Dark, tänk Er, inte ens det! Varför detta hafsverk? Paul Auster som bevisligen kan så mycket bättre! Besvikelse!

La Bibliofille

2 kommentarer:

  1. Men oj vad spännande att läsa dina tankar om Austers nyaste alster! Visst ser man alltid fram emot hans böcker men å andra sidan blir man inte alltid en aningens, bara en gnutta, besviken varje gång? Kanske han är en av de mest överskattade författare, som min brorsa säger? Hans trilogi och Illusionernas bok - svinbra, men sedan? Trevliga men mediokra romaner. Om man ska vara ärlig. Kanske Pålle fått en kris eftersom Siri är så mycket bättre...?

    SvaraRadera
  2. Ylva: jag önskar att monsieur Auster ville ägna sig mer åt riktig metafiktion, såsom i N.Y.-trilogin och Travels in the Scriptorium. Du och Din Broder är alls icke ute och cyklar - Auster har ordets gåva, men frågan är om han verkligen har förmågan att hitta på historier. Som Du säger, trevliga, men mediokra romaner. Det är hans stil som gör allt!
    Visst är Siri en bättre berättare än (Åder-)Paul, avsevärt mycket bättre, åtminstone har hon hittills haft vett på att inte massproducera och upprepa sig! Fast Auster ska ha heder för Timbuktu och In the Country of Last Things!

    SvaraRadera