Retro: Thomas Manns Döden i Venedig

Thomas Manns Döden i Venedig känns märkligt nog inte riktigt Mannsk. Efter att ha läst både Tonio Kröger, Buddenbrooks och Bergtagen var jag uppfylld av en stor beundran för Manns hantverksskicklighet och makalösa berättarbegåvning, men i Döden i Venedig tycker jag mig bara få prov på denna storslagenhet i novellens två sista stycken. Stressfylld, förvirrad, splittrad är adjektiv jag lockas använda för att beskriva texten - jag finner inget flyt, inget sammanhang, ingen ro rent stilistiskt.

Karl Vennbergs översättning stör mig av någon anledning, och jag frågar mig om det är rimligt att anta att den stilistiska oron i Döden i Venedig delvis kan förklaras med översättningen. Svenskan varmed handlingen skildras är förvisso helt korrekt, men ändå förstoppad, ett vackert lik:

Vem skulle inte haft en flyktig rysning, en hemlig bävan och beklämning att bekämpa, när det gällde att för första gången efter en lång tids bortovaro bestiga en venetiansk gondol? (s.22)

Det finns en uppenbar ambition att återge Manns poetiska och svävande prosa, och visst är svenskan i Döden i Venedig vacker, men... Karl Vennberg var själv författare och poet och torde haft god känsla för att återge stämningar och atmosfärer, inte bara sina egna i det egna skapandet, utan även andras i översättandet av deras verk. Å andra sidan ger inte en god författare per automatik en god översättare - att transponera text från källspråk till målspråk är en svår och undervärderad konstart.
Det är iochförsig, om jag tänker efter, också fullt möjligt att tolka den stilistiska splittringen som ett medvetet grepp från Thomas Manns sida, att se stilen som symptomatisk för det som sker på novellens handlingsplan. Och om så är fallet är Thomas Mann ännu mer genial och fantastisk än jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag gör en djärv kovändning, tar tillbaka allt det varmed jag inledde denna betraktelse, och beskriver istället Döden i Venedig som... übermannsk! Berättandet gestaltar berättelsen, den prosaiska oron speglar huvudpersonens - den åldrade mannens - psykiska tillstånd. Skiftet mellan en konkret skildring av faktiska göranden och låtanden som varvas med filosofisk-estetiska utsvävningar (precis som i Marcel Prousts À la recherche du temps perdu, faktiskt! Fast Thomas Mann förekom väl honom med ett par år om jag inte misstar mig?), samt val av tematik, symbolik och motiv talar också för detta tolkningsalternativ: den unge pojken som är föremålet för den gamle mannens ömma låga blir i överförd bemärkelse symbolen för åldringens svunna ungdom, kraft och vitalitet; resan till Venedig som kommer att bli gamlingens sista resa gestaltar själva åldrandet som sådant, livets slutskede. Och parallellen mellan berättelse och berättande - vid en viss punkt i Döden i Venedigs slutfas uppstår ett stilistiskt skifte från splittring till fokus simultant med att en rumslig och själslig rofylldhet inträder hos textens huvudperson. Makalöst..!
Det är dock ej blott en mindre lyckad översättning, ej blott ett medvetet stilgrepp som ger upphov till min upplevelse av Döden i Venedig som splittrad och förvirrad. Sanningen att säga klarar jag inte av att bibehålla koncentrationen när skiftena mellan abstrakta filosofiska resonemang (förutom i fråga om Clarice Lispectors Passionen enligt G.H., men det är bara för att jag svärmar så för existentialismen) och den konkreta handlingen vävs för tätt samman utan tydliga brytningar. Jag har samma problem när jag läser Prousts À la recherche-svit, jag KAN bara inte koncentrera mig, det är ett genfel eller något! Samma fenomen uppträder då det gäller definitioner av -ismer av olika slag. Att jag överhuvudtaget kunde få väl godkänd, alls godkänd!, i kursen "Litteraturteori, 5p." på litteraturvetenskapens C-nivå övergår mitt förstånd.
Alla koncentrationsproblem, översättningsstörningar och abstraktioner till trots tycker jag mycket om denna långnovell, eller kortroman för Er som föredrar det. Såhär i denna betraktelses sista stund kokar jag soppa på de tre ovan givna teserna om Förvirringen i Döden i Venedig och vidhåller Thomas Manns Obestridliga Storhet, Översättarkonstens Oomtvistliga Vådlighet och Min Egen Evinnerliga Mänsklighet.

La Bibliofille