Ivan Vladislavićs Snabbköpet Rastlös

Ignatius J. Reilly och Peter Kien har fått en lillebror. Han heter Aubrey Tearle och är en pensionerad korrekturläsare och berättande huvudgestalt i Ivan Vladislavićs roman Snabbköpet Rastlös. En humorbefriad petimäter och språkfascist med självtillskriven rätt att märka ord. han är förvisso i grunden snäll och harmlös men, visar det sig, besittande, icke främlingsfientliga, snarare förändringsfientliga inställningar till det samhälle som både är berättelsens bakgrundskuliss och dess allegoriska botten.
I litteratursfären omtalas Snabbköpet Rastlös som främst en allegorisk roman om den samhällsomvälvning som ägde rum i Sydafrika under nittiotalet, och romanen är onekligen en intressant samhällsskildring, men dess främsta företräde, vid sidan av absurditeten à la John Kennedy Tooles The Confederacy of Dunces och Elias Canettis Die Blendung (Förbländningen), är dess porträtt av Tearle: först i en allmän gestaltning av hans person, sedan i form av hans ideal, hans syn på sig och sina likar i den av honom själv författade underlaget till en korrekturläsningstävling Korrekturläsarens derby, och så hans kapitulation, successiva insikt om sitt släktes utdöende, men också om att det finns andra värden i tillvaron. Han är Don Quijotes lillebror också. Tearle lever i sitt nu, har efter att ha levt ett liv med näsan i korrekturtexter inte tillskansat sig ett tillbörligt socialt savoir faire, utan i all klampar i all välmening på, beter sig direkt olämpligt, men är så fullkomligt övertygad om sin egen korrekthet och likställdhet att han blir tagen på sängen då han inte får förväntad respons på sina görande och låtanden, då man inte delar hans värden. Till sist tycks han förstå att han är ett slags unicum, inte är en av dem, att hans sort är på väg att blekna bort, försvinna. Det är en melankoliskt sällsam insikt, som Tearle inte alls står oberörd inför, och då hans attackeras, får ansiktet insmort med skokräm av sina vänner och blir knivhuggen på stamhaket Café Europa sker följande:

Spegeln var stulen, naturligtvis, och allt jag kunde se i kakelplattorna var en svartmuskig fläck. Jag gick in i båset för att hämta lite papper och torka av smörjan i ansiktet. Och där i hörnet stod vandringspokalen. Jag satte mig på toalettstolen och tog pokalen i knät. Jag såg på mitt ansikte i dess missfärgade yta.
Jag önskade att jag hade kunnat gråta, men mina ögon var torra som tidningspapper. Ett helt livs hängande över spaltavdrag hade inte gjort mina tårkanaler gott. Lika skadligt som att bryta kalksten, om än inte lika dramatiskt. Och nu den här skokrämen på toppen. Kanske skulle jag behöva en operation [...] för att återställa min känsla av sorg. (349)

Kontrasten mellan den tidigare så pragmatiske Ordboks-Tearle och denne till gråt oförmögne spillra till besserwisser är så bjärt att det är hjärteknipande, men effekten varar bara en kort, kort stund, ty ögonblicket senare är vår praktiske Tearle tillbaka:

Bäst att fastställa övriga skador. Inga brutna ben, tack och lov, men pennorna hade blivit till fnöske. Jag drog ut kniven ur bröstet. En fullkomligt utmärkt blazer helt förstörd. Vad Pocket angår, så hade bladet trängt rakt igenom alfabetet. En bana av skadade ord skulle kunna läggas ut från A till Z, men en sådan övning föreföll mig som en ren teknikalitet, en rättsmedicinsk parodi på lexikalisk gymnastik. (349)

Ivan Vladislavić kan sin sak, vet att mycket skickligt och med små medel anlägga skiftningar i texten som tydligt speglar den successiva nedbrytningen av Aubrey Tearles tro på sig själv och i allmängiltigheten i hans värderingar. Vladislavić vet också att ge en vid första påseende absurd berättelse om en absurd man i ett absurt umgänge på ett absurt stamhakvidare djup, och ta en väg om samhällsskildringen och en variant på bildningsromanen. Lite småtjusigt faktiskt!

La Bibliofille