tisdag 12 maj 2009

W.G. Sebalds Svindel. Känslor

Det finns en tidlöshet i W.G. Sebalds Svindel. Känslor som inte är av denna värld. Inte en tidlöshet i så mån att det är en text som aldrig kommer att bli omodern (vilket den troligtvis heller aldrig kommer att bli), utan mer som en tidlöshet som innebär att den liksom står över kronologi. Eller kanske mer att texten befinner sig på flera platser samtidigt, i sin kronologi är simultan. W.G. Sebald i slutet av nittonhundratalet skriver om Stendhal på artonhundratalet på ett Rousseauskt eller kanske snarare Goethiskt sjuttonhundratalsmanér (om det finns en stilistisk överensstämmelse mellan tyska källspråket och svenska målspråket, men av det beröm som öses över översättarinnan Ulrika Wallenström i dagskritiken torde så vara fallet. Jag är själv i högsta grad ånyo redo att skriva under på översättningens utmärkthet), med långa meningar och satser som följer på varandra i ibland svindlande (!) långa räckor och en ordföljd och ton som är av ett ödmjukt högtidligt och lite ledset slag.
Jag är väl knappast vare sig den första eller sista som drar paralleller mellan titel och innehåll, ety just denna parallellitet är så slående och i sitt utförande skickligt dragen till sin spets. Språket snirklar sig över boksidorna likt en serpentinväg uppför de italienska, österrikiska och tyska bergstopparna, fram och tillbaka i tiden och rummet, från Henri Beyle mer känd som Stendhal via Franz Kafka med en liten svängom över till en svindlande (!) mängd personligheter och händelser, tillbaka hem till W, England och W.G. Sebald själv. Man häpnar inför Berättarens - man vill särskilt mycket i fallet Svindel. Känslor skriva Författaren, allra helst W.G. Sebald faktiskt, så många drag av facklitteraturens karakterisktika bär denna med katalogsignumet Hce betecknade bok - känsla för detaljer, för hans iakttagelseförmåga, vaksamhet i till synes vart ögonblick och inför vart ting. Textens berättelse, dess verbiskhet om man får lov att kalla det så, går hand i hand med den typ av berättande som mer än en skildring av ett händelseförlopp är ett skådande. De talrika bilder och fotografier som placerats i textmassan är naturligtvis en del av detta skådande, men somliga passager är i all sin bokstavliga bokstavlighet också bilder, tavlor.
Och så känslan, den mörka. Den ständiga återkommandet till Det Sjuka - difteri, elegiska sinnestillstånd, självmord, morfinberoende, alkoholism, känslor av ansatthet - ett slags diskret fixering som dominerar i romanens fjärde och sista del, blir, tillsammans med det dystra, förvrängda och obehagsväckande i de av Berättaren besökta platserna, till ett uttryck för en dennes egna olycklighet (låt oss för enkelhetens skull kalla det mörka tillståndet så), den som en gång får honom att lämna England, och är ett hans permanenta sinnestillstånd, en mollstämning om man så får säga. Och denna mollstämning blir under resans gång vår, läsarens. Ty om skrivandet, det fiktiva såväl som det faktiska - man får icke glömma att i en skönlitterär text i första person singularis överlämnar Författaren pennan till Berättaren - i någon mån är en helande och läkande verksamhet vari en olycklighet gestaltas för att kunna avläggas, är läsningen en sysselsättning vari läsaren axlar den av Författaren/Berättaren avlagda olyckligheten. Och sällan är olyckligheten så njutbar som i Svindel. Känslor.

La Bibliofille

4 kommentarer:

  1. Snyggt! Gillar din recenserande samhörighet med ditt objekt...

    SvaraRadera
  2. On Word Arts: Min fröken är alltför god! Sanningen att säga var det mycket svårt att skriva om Svindel. Känslor. En del verk är i sig själva så fulländade att varje yttrande om dem bara blir banala och fåfänga och detta W.G. Sebalds verk hör till denna familj böcker.
    Så tack!

    SvaraRadera
  3. Vissa författare som jag är nyfiken på väcker något slags oroligt motstånd hos mig, en rädsla för att de ska vara för svåra för mig att förstå. Du har skrivit om en del av dem, däribland Sebald vars Austerlitz jag fingrat på. Att läsa om honom och andra hos dig gör att de känns betydligt mer lustfyllda att närma sig.

    SvaraRadera
  4. Hermia: förstår hur Du känner det, kan uppleva samma sak ibland. Som alltid finns det bara en sak att göra: blunda och hoppa! Det är bra att ha respekt för böcker, att närma sig dem med varsamhet. Gör man bara det är det sällan boken blir obestiglig. Fast då kommer nästa rädsla, den att man inte kommer att tycka om den. Det är nästan värre...

    SvaraRadera