Sorg. Det finns ingenting som är så vackert att läsa om som en djup och stilla sorg. En i det närmaste outhärdlig tyngd lägger sig som ett ok över axlarna, alltmedan sinnena jublar över skönheten i detta blå och svarta själstillstånd. Sorg.I Fjärilen i min hjärna tar Anders Paulrud avsked av sig själv, sörjer sig själv där han ligger döende i lungcancer, hans baneman, en tidigare hjärntumör till trots. Han reflekterar, minns, och detta på det mest gripande och rörande vis. Han berättar om kärleken till sin pappas vinöda badkappa, som han nu gjort till sin, om sin grå mössa, om hur han efterhärmande Joan Didion i The Year of Magical Thinking gör iordning sina favoritskor, märker dem med orden låt stå så att de sparas, så att han kan ha dem när han kommer tillbaka:
Nästan alla döende vill det.För säkerhets skull stoppar han ner ett paket cigaretter i var sko: de kan ju också vara bra att ha när man kommer tillbaka. (115)
Återinträda i livet som var. Som pågick ännu bara för några-
[---]
Skorna är så personliga. Man har gått in dem. De tillhör bara mina fötter.
Det är klart att jag måste ha dem när jag kommer tillbaka. (114)
Han blir så djupt mänsklig, så liten av detta. Som ett litet barn, helt oförstående för att det ska komma en tid då han själv inte längre finns där för att ha på sig sina skor, röka sina cigaretter.
Stick i stäv med dess lilla och anspråkslösa format finns det inget litet med Fjärilen i min hjärna. Kanske blir romanen större av vetskapen om att den som författat den inte längre finns i livet, utan faktiskt har gått bort och oss vanliga dödliga veterligen inte kommit tillbaka och iklätt sig sina skor, rökt upp sina cigaretter. Anders Paulrud leker själv med denna tanke i sin bok, funderar på hur det skulle bli om han faktiskt fortfarande gick omkring och levde när boken gavs ut:
Och nu. När jag själv ska dö-Kanske, nästan helt säkert, hade man läst Anders Paulruds bok om sorgen över sig själv annorlunda om han inte hade haft den goda smaken att dö innan den gavs ut. Så eländigt egentligen att det är så, att den egna frånvaron är ett slags garant för storheten i det man lämnar efter sig. Så bedrövligt och hjärtskärande tragiskt.
Om jag nu dör. Vid denna tidpunkt, menar jag.
En, trots allt, komisk tanke for upp i huvudet härromdagen.
I mataffären, vid köttdisken.
Tänk om jag skriver färdigt den här lilla boken, som ju mest handlar om den självupptagna sorgen över mig själv, och jag inte dör vid lämpligt tillfälle. Så att säga. Att jag överlever längre än väntat. Då blir det lite konstigt, om jag bara fortsätter med livet. (95)
La Bibliofille
Åhå.
SvaraRaderaJag har funderat på att läsa denna, liksom Fjärilen i glaskupan.
De läggs till listan.
Vackert rött det blivit här i den litterära salongen förresten!
Lägg till, lägg till Kära Marlan!
SvaraRaderaTack för komplimangen! Visst är det lite tjusigt med rött? Det blir lite mer salongsligt ombonat på något sätt, så här på höstkanten!
Lite lustigt att du skrev det här inlägget samma dag som jag tittade på Fjärilen i glaskupan, tycker jag. Anders Paulrud delar ursprungsstad med mig (Karlskrona), och därför blir jag lite extra intresserad.
SvaraRaderaKan för övrigt bara instämma: det är hemskt snyggt med rött!
Alla dessa märkliga sammanträffanden Maya, visst är det lite spooky? Vi lever i en liten värld! Tack för rödstödet!
SvaraRaderaJag blir nästan lite skakig när jag läser ditt fina inlägg... det är något som händer, då sorgen tecknas ner på pränt. Jag har velat läsa den så länge, men jag har inte vågat. Var gång jag tänker att "Nu, nu SKA jag" så tar det emot. Som att jag inte vågar möta det skrivna helt enkelt. Livet och döden, hand i hand. Så är det ju. En dag ska jag nog våga läsa den, för jag vill. Som jag vill.
SvaraRaderaDet finns inget att vara rädd för Lisan, den är ytterst stillsam och varsam, rofylld. Blunda och hoppa!
SvaraRaderaJag tycker också om den röda färgen. Och boken verkar så fin. Men den får vänta lite för min del, ligger lite för nära...
SvaraRaderaLitteraturen är evig Lyran, Fjärilen väntar på Dig tills tiden är rätt för Dig att läsa den.
SvaraRaderaÅ, vad fint och sant du skriver!
SvaraRaderaJag var själv alldeles tagen när jag läst boken.
Tack för rara ord Niffin! Tagen är på pricken beskrivande för känslan!
SvaraRaderaDet stora i boken är att han trots att han vet att han ska dö och att den sorgen skulle så lätt kunna ta överallt. Så skriver han ned sina tankar på det mest klara, vackra och trösterika sätt. Han vågar se något i vitögat som jag tror inte så många klara av. Boken var stark och lever kvar i mig som små skärvor som visar sig ibland. Han gav något som är ovärderligt och gör han till både en stor författare och en stor människa.
SvaraRaderaJadu Lena, vilken gåva att kunna ge ord åt sin sorg på det sätt Anders Paulrud förmådde göra. I sanning är boken stark, precis som "The Year of Magical Thinking" av Joan Didion. Det är någonting med sorgen...
SvaraRadera