Marie Hermanssons Svampkungens son började ganska trivsamt. Svamp är trevligt och skog är trevligt och torp i skogen är trevliga, så vad innehållet anbelangade fann jag ingenting att invända mot, även om det stilistiskt fanns mycket att önska. Jag är ju som bekant en människa som tycker om att leva farligt, därför såg jag ingen anledning till oro, utan fortsatte orädd min läsning.Några sidor. Nästan omärkligt spred sig ett allt större obehag inom mig ju fler sidor jag avverkade. En detaljerad exposé över händelseförloppet kommer nu att ges, inga som helst hänsyn till huruvida för handlingen avslöjande detaljer avslöjas eller ej kommer att tas. Bara så att Ni vet. Må Ni därmed anse Er varnade.
Fader och Son förälskar sig båda i En Före Detta Fotomodell som medelst sportbil anländer sent till en svampexkursion. Fadern erövrar Den Före detta Fotomodellen, som avlider efter att ha ätit en giftig svamp som Sonen gett henne i ett försök att stjäla henne från Fadern, detta i tron att svampen var ett afrodisiakum. Sonen, i sin sexuella okunnighet (de enda flickvänner han haft har uteslutande bestått av damer på porrplanscher), tar förgiftningskonvulsionerna som tecken på djup upphetsning från hennes sida och då ambulans anländer står hon utom all räddning.
Fadern var den som sade till Sonen att svampen hade en sexuellt stimulerande effekt på kvinnor, och då Sonen luskar ut att Fadern lurat honom får han en chock: "Han hade gjort mig till mördare när jag trott att han skulle göra mig till älskare" (s. 142)! Djup skam fyllde min lekamen inför denna gräsliga formulering!
Fadern reser tillbaka till Frankrike dit han och Den Före Detta Fotomodellen flyttat, varpå Sonen söker upp Modern som han inte sett sen han var liten och som bor i Göteborgs skärgård. Fast det var så länge sedan de sågs blir Modern inte alls förvånad när han kommer: "Så du har äntligen hittat hit [...]. Hade jag vetat att du skulle komma skulle jag gett dig den andra makrillfilén. Nu fick katten den." (s.169). Hon är så lugn att hon bara någon timmare senare avslöjar att Sonen inte är son till Fadern utan till någon suspekt sjöman.
På ön träffar Sonen en tjej, som visar sig vara Agneta Bengtsson hemifrån och som som genom ett trollslag har förvandlats från Grå Mus till Kalaspingla. Sonen vill ha henne stenhårt, men när han äntligen ska få till det med henne vågar han inte ha sex med Agneta, hennes lustfyllda böljande kropp får honom att minnas Den Före Dettas Fotomodellens dödskramper, "Allt jag rör vid dör" (s. 205) mumlar han. HOLLYWOOD! Han lägger dock alla skrupler åt sidan så småningom, och litteraturhistoriens mest komiska kopulering genomförs: "Jag drog av mina kalsonger, tog henne i famnen och i en enda rörelse rullade jag upp på henne, sjönk ner mellan hennes lår och försvann in i något oändligt mjukt, fuktigt och varmt. Hon höll sig fast i mig som en djurunge" (s. 209).
Tillåt mig skratta mig fördärvad.
Allt går sedan mycket fort. Fadern kommer hem från Frankrike, till synes alldeles nedbruten av ånger för det han gjort mot Sonen, och ska ta livet av sig med flugsvamp, men Sonen, som hela tiden haft för avsikt att hämnas på Fadern genom att låta honom falla på eget grepp och förgifta honom med samma svamp som förpassat Den Före Detta Fotomodellen till de sälla jaktmarkerna, hindrar honom. Han har alldeles glömt sina tankar på hämnd, men flyttar ändå tillbaka till Modern och ön. Sonen talar inte om för Fadern att det inte finns några blodsband dem emellan, men däremot att han ska gifta sig med Agneta. Fadern utvecklar i sin botfärdighet en allergi mot svamp "och under resten av sitt liv åt han inte en endaste liten kantarell" (s. 234).
Handlingen i Svampkungs son är helt otroligt bisarr, och om John Kennedy Toole eller Erlend Loe hade skrivit denna bok skulle den ha kunnat gå till världshistorien som något av det roligaste man kan läsa. Men i kombination med Marie Hermanssons stilistik och genreval blir det inget bra, bara patetiskt och fånigt. Jag skrattar ÅT henne, inte MED henne, jag som inte ska skratta alls! Eller? Intrigen går stick i stäv med berättandet, och det kan aldrig komma något gott ur en sådan mixtur, olja och vatten kan ej blandas. Det viktiga är inte VAD som händer, utan HUR det händer. Det är så synd på den berättarpotential som Marie Hermanson faktiskt tvivelsutan har!
Fader och Son förälskar sig båda i En Före Detta Fotomodell som medelst sportbil anländer sent till en svampexkursion. Fadern erövrar Den Före detta Fotomodellen, som avlider efter att ha ätit en giftig svamp som Sonen gett henne i ett försök att stjäla henne från Fadern, detta i tron att svampen var ett afrodisiakum. Sonen, i sin sexuella okunnighet (de enda flickvänner han haft har uteslutande bestått av damer på porrplanscher), tar förgiftningskonvulsionerna som tecken på djup upphetsning från hennes sida och då ambulans anländer står hon utom all räddning.
Fadern var den som sade till Sonen att svampen hade en sexuellt stimulerande effekt på kvinnor, och då Sonen luskar ut att Fadern lurat honom får han en chock: "Han hade gjort mig till mördare när jag trott att han skulle göra mig till älskare" (s. 142)! Djup skam fyllde min lekamen inför denna gräsliga formulering!
Fadern reser tillbaka till Frankrike dit han och Den Före Detta Fotomodellen flyttat, varpå Sonen söker upp Modern som han inte sett sen han var liten och som bor i Göteborgs skärgård. Fast det var så länge sedan de sågs blir Modern inte alls förvånad när han kommer: "Så du har äntligen hittat hit [...]. Hade jag vetat att du skulle komma skulle jag gett dig den andra makrillfilén. Nu fick katten den." (s.169). Hon är så lugn att hon bara någon timmare senare avslöjar att Sonen inte är son till Fadern utan till någon suspekt sjöman.
På ön träffar Sonen en tjej, som visar sig vara Agneta Bengtsson hemifrån och som som genom ett trollslag har förvandlats från Grå Mus till Kalaspingla. Sonen vill ha henne stenhårt, men när han äntligen ska få till det med henne vågar han inte ha sex med Agneta, hennes lustfyllda böljande kropp får honom att minnas Den Före Dettas Fotomodellens dödskramper, "Allt jag rör vid dör" (s. 205) mumlar han. HOLLYWOOD! Han lägger dock alla skrupler åt sidan så småningom, och litteraturhistoriens mest komiska kopulering genomförs: "Jag drog av mina kalsonger, tog henne i famnen och i en enda rörelse rullade jag upp på henne, sjönk ner mellan hennes lår och försvann in i något oändligt mjukt, fuktigt och varmt. Hon höll sig fast i mig som en djurunge" (s. 209).
Tillåt mig skratta mig fördärvad.
Allt går sedan mycket fort. Fadern kommer hem från Frankrike, till synes alldeles nedbruten av ånger för det han gjort mot Sonen, och ska ta livet av sig med flugsvamp, men Sonen, som hela tiden haft för avsikt att hämnas på Fadern genom att låta honom falla på eget grepp och förgifta honom med samma svamp som förpassat Den Före Detta Fotomodellen till de sälla jaktmarkerna, hindrar honom. Han har alldeles glömt sina tankar på hämnd, men flyttar ändå tillbaka till Modern och ön. Sonen talar inte om för Fadern att det inte finns några blodsband dem emellan, men däremot att han ska gifta sig med Agneta. Fadern utvecklar i sin botfärdighet en allergi mot svamp "och under resten av sitt liv åt han inte en endaste liten kantarell" (s. 234).
Handlingen i Svampkungs son är helt otroligt bisarr, och om John Kennedy Toole eller Erlend Loe hade skrivit denna bok skulle den ha kunnat gå till världshistorien som något av det roligaste man kan läsa. Men i kombination med Marie Hermanssons stilistik och genreval blir det inget bra, bara patetiskt och fånigt. Jag skrattar ÅT henne, inte MED henne, jag som inte ska skratta alls! Eller? Intrigen går stick i stäv med berättandet, och det kan aldrig komma något gott ur en sådan mixtur, olja och vatten kan ej blandas. Det viktiga är inte VAD som händer, utan HUR det händer. Det är så synd på den berättarpotential som Marie Hermanson faktiskt tvivelsutan har!
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar