Dagarna är höstliga trots tidig augusti, snart är det här, mörkret och kylan. Än är sommaren inte riktigt över, ety budet om att den obönhörligen, för denna gång, gått till vila ännu inte bringats. Dock fasar jag för den stund då det står utom allt tvivel att vi obarmhärtigt är på väg in i Mörkret. Det finns ett oavvisligt tecken, och för att om möjligt dämpa den sorg som åsynen av detta tecken alltid bereder mig - kanske också Er? - vill jag denna dystra Måndag bjuda Er en naturlyrisk recitation, en uppläsning av ett poem vid namn...Smek ömt detta ord, och Ni skall se att Ni strax är där.
La Bibliofille
De ger sig av, och jag blir så ledsen!!!
SvaraRaderaAck, tranorna! Men tänk på att de snart kommer tillbaka och att du kan se dem från mitt fönster när är och du hälsar på mig...
SvaraRaderaSjälv hoppas och tror jag på en varm september och kanske t o m lite brittsommar...Förmodligen kommer jag att bli grymt besviken när det regnar och regnar och frosten ligger i gräskanterna på morgnarna, men man måste ju ändå hoppas, eller hur?
Hoppas? Suck, det har jag lagt av med...
SvaraRaderaÄn har de ju inte rest sin väg tack och lov, under en färd på landet igår såg jag säkert fem stycken utspridda på ängar och åkrar, de är så fina!
Tranor eller icke tranor, jag kommer att komma och hälsa på Dig i vilket fall, mig blir man aldrig fri från ;)!
Skönt att höra! Tranor eller inte tranor så är du alltid välkommen!
SvaraRadera