Retro: Mircea Cărtărescus Nostalgia

Konst. Litteratur som konst. Att läsa litterär konst. Det är något särskilt med det... En typ av läsning som är väsensskild från många andra läsarter i det att den mer tilltalar våra estetiska sidor än slår an några känslosträngar. Därmed inte sagt att det ena utesluter det andra, särskilt som man med nödvändighet reagerar emotivt på en estetisk upplevelse, jag menar snarare att komposition har företräde framför innehåll i en viss typ av litteratur.

Mircea Cărtărescus Nostalgia var i sanning en fröjd att läsa för en skönhetstörstande ande som jag själv. Det är med högaktan jag minns den, framför allt som komposition, eller konstruktion om man så vill. Det sätt varpå Cărtărescu presenterar sin text väcker en beundran hos mig som ett fåtal författare, främst av dem Georges Perec, tidigare gjort. Hans stil (i den mån den överlevt transponeringen från rumänska till svenska) är hypnotisk, rik på liknelser och metaforer, men ändå saklig och redogörande. Detta i kombination med ett magisk-realistiskt innehåll skapar ett vemod, en nostalgi, i texten, som många gånger blir direkt hjärtskärande (läs Nostalgias prolog "Revolvermannen" och döm själva). Berättaren har läsaren helt i sina händer, han byter efter eget godtycke perspektiv, än är det "jag", än "hon" än "han", vi dras med i drömvirvlarna, för att i nästa sekund brutalt väckas av ett "Har du glömt mig, käre läsare? Det är jag, berättaren" (s.309) - spindlar väver sina nät.
De metafiktiva inslagen, alltså de inslag som på något sätt kommenterar textens tillkomst, dit kan väl berättarens erinran om sin existens räknas?, i Nostalgia är något som jag verkligen älskar boken för. De är inte många, men de är så mästerliga att man hisnar. Jag skulle här kunna berätta om ett av mina absoluta favoritställen i boken, men det tänker jag inte göra. Ni får läsa själva (från s.299 och framåt för den som är otålig, men en helhetsbild av romanen rekommenderas). Jag säger bara såhär: där finns ett frö till en utsökt mise-en-abyme (där en mindre upplaga av en ursprungsbild återfinns i sig själv i all oändlighet) och en av litteraturens präktigaste narrativa metalepser (ett fenomen som uppstår i en narrativ situation då gränsen mellan två olika narrativa nivåer på ett förnuftsvidrigt sätt överskrids)! Så fick jag användning för de termerna också, äntligen!
Jag brister i att beskriva Nostalgia på ett sätt som inte förfelar romanens storhet. Jag minns den som i en dröm, och skulle mycket gärna kasta mig över den ännu en gång, men... om litteraturen är evig, är livet alltför kort. Jag hastar vidare mot nya litterära erövringar, med Nostalgia i tacksamt minne bevarad.

La Bibliofille