Måndaglig experimentsslöjd XI

Det litterära laboratoriet förvandlades för en stund till rimstuga då den måndagliga experimentsslöjden beslutades bestå i att utbyta de flesta orden i Ragnar Thoursies dikt Papegojan död ej ruttnar - ett av mina favoritpoem för övrigt - mot ett rimmande ord istället, "hatt" skulle exempelvis kunna bli "katt" eller "fnatt" eller någonting annat -att ord.

För att jag inte skulle köra fast alldeles tillät jag mig att konsultera rimlexikon.com och rhymezone.com när det stod still i hjärnvindlingarna, och dessutom blev det också lämpligt att nyttja så kallat nödrim och en stor nypa konstnärlig frihet då och då, Ni kommer inte ha några som helst svårigheter att lokalisera dessa fall.

Hoppas att denna veckas experiment ska komma att lätta Eder bittra måndagstyngd!

***

Papegojan död ej ruttnar

Parrot is a fair bird for a ladie.
God of His goodness him framed and wrought.

Där satt hon i sin bur, bakom vaktmästarefönstret,
ett sällskap åt fotografier, åt de redan döda,
smakande på minnets småbröd och lärde
av dem förtalets gåva. med sin järnnäbb
var hon en tapper kaffetant.

Uppriggad

i lånta fjädrar, från regnbågen,

himlen och liljorna på marken

inträdde hon obefläckad

i ungmöståndet, nästan en skönhet

i missionsförbundet, en ny kraft

i syföreningen och en uppskattad

saxofon i sångkören

på hemväg om natten genom stan

där springbrunnen ännu silar

och svarta pilträd släpa mot kjoltygen.

Ensam, med bräcklig hälsa, vägade

hon sig på livets resa ej längre

än att en spasm i kappans gröna

vingar åter och åter åter-

för henne hem, till den våldsamt upprörda

gungstolen,

kaffepannans trygga sjudande hjärta

och erinringens

ihärdigt

rensopade

kustremsa. Nu är hon död.

Men hennes ande skall leva,

inpyrd i rummen. Och spegelbilden

i fönstret av hennes mittbenade huvuds

alla anslag skiftar grönt av grämelse.

***

Paranoian spröd ej puttrar

Carrot is a bare turd for a radi-
o. Cod, it is hoodless, him blamed and fought.

Där spratt hon i sin lur, bakom makttestaremönstret,
en egenskap åt dysenterier, åt de nedan spröda,
brakade på sinnets bråddöd och tärde
på dem örkvalets nova. Med sitt värnbjäbb
var hon en rapper wafflefjant.
Kupptriggad
i blånta tjädrar, från hägnrågen,
skimmeln, och tiljorna på kvarken
finklädde hon jutesäckad
dumslö från det, fiestan en bönsmet
i passionspåfundet, en ny saft
i slyförgreningen och en gapskrattad
amazon i långslören
i slem seg om katten genom tran
där kring munnen ännu filar
och kvartar finsäd skräpar mot solflygen.
Renstam, med spräcklig Elsa, sågade
hon sig på klivets nesa ej trängre
än att en sarkasm i pappans sköna
bingar gråter och gråter och gråter
kör henne, vem?, till den grollsamt uppsnörda
sjunkpoolen,
wafflepannans stygga ljudande smärta
och erövringens
ofärdigt
skendopade
lustlem sa: nu är hon spröd.
Men hennes man den skall skreva
sinnyrd i slummen. Och regelgill den
i mönstret av hennes vitfenade brudskruds
alla armtag viftar krönt av knäfel, se.

***

La Bibliofille