tisdag 28 oktober 2008

Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn

Hur mycket afrikansk litteratur har man i resebagaget egentligen? Alltså äkta afrikansk - inte exil- eller postkolonial afrikansk litteratur, utan riktig, riktig afrikansk litteratur, från det djupaste, innersta Afrika? Mig hade det aldrig tidigare hänt förrän jag råkade på Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn. Romanen är ursprungligen skriven på det lilla lilla språket kikerewe, översattes sedan av författaren själv swahili, och har sedan via tyskan tagit sig svensk språkdräkt, allt enligt romanens förord.
Berättandet i Regnmakarens barn är så jäkla (pardon my french) fint och genuint, på något sätt oförstört - jag blir som ett barn inför den! Inga klipphängare, inget effektsökeri, bara B E R Ä T T A N D E rakt av. I centrum för handlingen står ett gift men ofrivilligt barnlöst förälskat par och deras liv i en by i Tanzania. Inte ett spår finns där av någon trist västerländsk stresscivilisation eller påverkan: man tar sitt spjut och traskar iväg när tuppen gal, tillverkar hackor som man använder när man arbetar på åkern, har mask i magen, hugger ved, planterar bananträd, flätar korgar, slaktar getter, häver förbannelser, gör hirsbullar, bara så. Det är hissnande intressant och ohyggligt spännande! Ska Mannen få hem sin Hustru? Kommer hon att bli gravid? Äckligt är det med när de håller på och slaktar getter och tjurar! Och alla dessa fördjupningar i form av folksagor, gamla sägner och minnen, det är mums för en berättelseälskande ande!
I förordet till Regnmakarens barn ges en ganska utförlig bild av romanens tillkomstkontext, till den kultur ur vilken den är sprungen, som i högsta grad är relevant för läsningen och upplevelsen av boken, och framhäver dess dokumentära egenskaper. Något som lätt skulle kunna uppfattas som en högtravande och onaturlig dialog fullspäckat med märkliga ordspråk förklaras vara en spegling av det sätt att tala som var/är praxis hos ukerewe-folket i Tanzania, vilka enligt författaren till förordet sätter stort värde på att uttrycka och formulera sig väl. Det skildrade blir kultur på ett helt annat sätt när man uppmärksammas på det. Nu är förvisso all litteratur uttryck för och gestaltning av en viss kultur, men världen krymper, blir allt mindre och mindre, och mångfalden så självklar och i många fall så lättillgänglig att man nästan upphör att häpnas och förvånas av mikrokulturerna inom makrokulturen.
En påminnelse kan behövas, och när man läser att språket kerewe, på vilket Regnmakarens barn, ursprungligen är författad, talas av 100 000 personer kan man inte låta bli att ständigt under läsningen tänka på dessa personer och deras leverne, och förundras. Aniceti Kitereza var en av de få, få människor som talar kerewe, levde bland dessa människor, som dem, och om deras liv och seder berättar han. Och detta får vi läsa på svenska! Vilken nåd!
Praeterea censeo Aniceti Kiterezas Regnmakarens barn börandes ingå i världslitterär kanon om en sådan finnes.

La Bibliofille

9 kommentarer:

  1. Oh intressant!!
    Jag i min tur kan rekommendera När bergen andas av Yeshiwork Wondmeneh. En berättelse om en etiopisk kvinna som lever i exil i Sverige.
    Ordfront Förlag.

    SvaraRadera
  2. Intressant! Tycker jag också det låter. Jag har en bloggsvacka men har nyss läst ut fantastiskt fina Rotlös som utspelas i Rhodesia (Zimbabwe). Håller nu på med Under tungan av Yvonne Vera. Kanske skulle tilltala dig med dess poetiska språk? Har en lista på afrikanska förf som Stefan Helgesson delade ut vid en förläsning för några veckor sedan: mycket läsning finns det....

    SvaraRadera
  3. Intressant! Tycker jag också det låter. Jag har en bloggsvacka men har nyss läst ut fantastiskt fina Rotlös som utspelas i Rhodesia (Zimbabwe). Håller nu på med Under tungan av Yvonne Vera. Kanske skulle tilltala dig med dess poetiska språk? Har en lista på afrikanska förf som Stefan Helgesson delade ut vid en förläsning för några veckor sedan: mycket läsning finns det....

    SvaraRadera
  4. Oj, måste tryckt två snabba på publiceringsknappen - har visst dubblerat mig ;-)

    SvaraRadera
  5. Hermia: en hel lista på afrikalitteratur, vad härligt! Yvonne Vera har jag gått och spanat lite på, men av någon anledning inte tagit mig an trots nyfikenhet - det där med poetiskt språk låter lovande! Rotlös har jag inte alls hört talas om, mer än på Din blogg. Jag håller utkik efter vidare rapport hos Dig!

    Du är för övrigt välkommen att dubblera Dig hur mycket Du vill :)

    SvaraRadera
  6. Afrika är det nya ... ja vadå? Det kom jag inte på när jag nu skulle svänga mig med ett modeuttryck, men det borde jag väl ha lärt mig att man aldrig ska svänga sig med något man inte behärskar. Och jag vet om möjligt ännu mindre om afrikansk litteratur än om modeuttryuck (å varför gav jag mig in på den märkliga jämförelsen...?) men - och nu kommer jag till det jag skulle komma till - jag är otroligt nyfiken på afrikansk littertur och känner på mig att jag kommer läsa en hel del av den varan nuni höst. Regnmakarens barn ska genast lånas eller köpas!

    //Catrin

    SvaraRadera
  7. Åh vi hade kunnat ha en bokcirkel! Roligt så många är inne på samma sak, samtidigt... Gillar den här bloggiga litteratursmittan.

    SvaraRadera
  8. Catrin: märkliga jämförelser skattas högt i denna litterära salong (i Er också?), så fortsätt gärna i samma anda!

    Kan det kanske vara så att den vite mannens västerländska miljöer och berättande står många av oss upp i halsen, så att det är därför vi söker oss till sydligare breddgrader? Där man nu kanske på ett helt annat sätt än tidigare har möjlighet att nå ut med sin litteratur? Är Afrika rentav den nya västvärlden?

    Hermia: vi skulle absolut kunnat ha en bokcirkel! Instämmer i Ditt gillande av litterär smittspridning i bloggosfären, all inspiration man får, det är i sanning högeligen fräsigt!

    SvaraRadera