Banana Yoshimotos Kitchen

Kitchen
Banana Yoshimoto
Översättning till engelska:  Megan Backus
Faber and Faber
9780571171040

NOBREZA SILENCIOSA. LJUDLÖS ADEL. Det är ett misstag att tro att de avgörande ögonblicken i livet, de som för alltid ger det en ny riktning, måste vara högljutt och grällt dramatiska, med en underström av häftiga inre känslosvall. Det är en kitschig legend, påhittad av supande journalister, blixtljusberoende filmmakare och författare med hjärnor som tabloider. I själva verket är dramatiken hos en livsavgörande erfarenhet ofta otroligt stillsam. Upplevelsen är så lite släkt med knallen, svetslågan och vulkanutbrottet att den ofta inte ens gör sig bemärkt i initialögonblicket. När den utvecklar sin revolutionära verkan och gör så att livet framstår i ett helt nytt ljus och helt annorlunda tonsatt, då sker det ljudlöst, och denna underbara ljudlöshet är dess speciella adelsmärke. (42)

Nattåg till Lissabon, Pascal Mercier

Måhända förefaller det smula pekuliärt att inleda en text ägnad en viss specifik bok med ett citat ur en helt annan, men jag kan omöjligen tillvägagå på något annat vis. Ty orden i Nattåg till Lissabon beskriver så väl någonting i den japanska författarinnan Banana Yoshimotos Kitchen som jag aldrig skulle komma i närheten av att formulera så väl och fullständigt omfamnande.

Av en cerise bok vid namn Kitchen skriven av en författare med namnet Banana Yoshimoto visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig och därför blev jag outsägligt glad av att finna det jag - fann: två berättelser - Kitchen och Moonlight Shadow - om det svåraste av svåra, om att förlora någon och bli lämnad ensam kvar.  Mikage och Satsuki mister i var sin berättelse Sin Allrakäraste. Lugnt och stilla är det som om Banana Yoshimoto varsamt lagt Mikages och Satsukis sorg i handen, långsamt vänt och vridit på dem var och en, liksom för att inte få såren att blöda och ömma mer än de allaredan gör, försiktigt plockat sönder dem, radat upp dess uttryck framför sig, med största omsorg valt ut  några av dem och sedan gestaltat dem i texterna, placerat dem som små ädelstenar på mörkröd sammet i texten, dessa personliga och privata erfarelser, så att vi till fullo kan se dem och känna in dem. Som vore Mikage och Satsuki verkliga människor som man måste vara varlig med, som man inte kan leda någonstans, utan själva måste treva sig framåt. Som den lägsta av pulsar slår sig denna försiktighet vidare in i texten, skrivs in hos Mikage och Satsuki så att deras sätt att bemöta Yuichis, Erikos och Hiiragis sorg imiterar författarinnans: de tar varsamt upp i hand, vrider och vänder, plockar sönder och lägger försiktigt på mörkröd sammet som små ädelstenar.

Lika mycket som hennes känslighet vis-à-vis sina figurer uppskattar jag Banana Yoshimotos precision, hur hon med en sådan exakthet kan hålla texternas puls i samma låga rytm rakt igenom och inte skenar iväg. Hur Kitchen och Moonlight Shadow alls inte förefaller ägna sig åt att fundera på vad läsaren vill och förväntar sig, utan är som självtillräckliga, liksom äger rum för sin egen skull, lägger fram det de vill lägga fram, för att på så vis uppnå största tänkbara skönhet. Hur texterna står emot mina förväntningar, mina frågor, förvandlar rummet mellan den och mig till en sfär av körsbärsblom, högt gräs, ett stilla vatten och i fjärran ett högt snöbetoppat berg. Jag upprörs av det jag läser, mitt kännande med främst huvudpersonerna Mikage och Satsuki, men också med Yuishi, Hiiragi, Eriko och andra olycksbröder och -systrar, kunde inte vara större, men som det står i citatet ovan: dramatiken är otroligt stillsam och sker i en underbar ljudlöshet. En ljudlöshet som är så mäktig att den förmår tränga undan storstaden Tokoys myller och larm till kulisserna, så att det enda som lyckas slå igenom den är Naturen, med sitt regn, snö, sol, trädkronor, plantor, fåglar, floder, det som verkligen är levande och sant.
Jag kan omöjligt låta Ätandets och Matens roll i Kitchen passera obemärkt, även om ett analyserande av densamma blir som till ett sänke för en första textdel som önskat vara eterisk till sin karaktär. Sorgens inträde upphäver lusten till liv och ifrågasätter i förlängningen själva den livsnödvändiga näringstillförsel som Ätandet är. Att äta eller inte äta blir helt plötsligt frågan och svaret ger berättelserna deras respektive riktning. Vad huvudpersonerna - Mikage och Satsuki - pretextuellt väljer att svara ger de båda texterna sin dominerande antingen progressiva eller regressiva riktning, men balansen, den så viktiga österländska!, bibehålls på grund av och tack vare att bifigurerna - Yuishi och Hiiragi - tar det motsatta beslutet. För var person som väljer Maten och Livet - Mikage och Hiiragi - finns det en person som väljer Svälten och Sorgen - Satsuki och Yuishi. Denna chiasm upprätthåller på ett mycket stiligt vis den energiska balansen också Kitchen och Moonlight Shadow sinsemellan. Måhända kan detta förefalla väl utstuderat och tillrättalagt så som jag beskriver det, men sanningen är att Banana Yoshimoto gått mycket snyggt tillväga och skrivit in Ätande- och Matsymboliken som en diskret parallell berättelse som löper i bakgrunden. Den som så önskar kan göra en vida mer djuplodande och ingående analys av Maten och Ätandets roll i Kitchen än vad jag gjort ansats till här.
Men! Läs inte Kitchen främst som en text om Mat, även om det kan vara trevligt och mycket givande. Läs istället Kitchen för att på nära håll, men ändå på tryggt och behörigt avstånd, få erfara Den Livsavgörande Erfarenhetens Stillsamma Dramatik och Underbara Ljudlöshet. De är väldigt, väldigt vackert formgivna i denna Banana Yoshimotos så otippat cerise roman, faktiskt dess adelsmärken.

Stort tack till Kära K. som berikade mitt bibliotek och min läserfarenhet med Kitchen.

La Bibliofille