John Banvilles The Sea

Plums i spa't, sjunker som en sten. John Banvilles The Sea är ett typexempel på hur det kan gå när de förväntningar man har på en roman inte alls motsvaras av det romanen i realiteten har att erbjuda. Länge har mina blickor dragits mot The Sea, jag har smekt dess omslag med blick och hand och längtat, trånat efter den. Så äntligen kom Tillfället, nu skulle det blir The Seas tur! Och så bidde det bara en tummetott, nästan ingenting!
Visst, The Sea är mycket välskriven, det finns en drivkraft i prosan, en viss poesi. Som just havet står John Banvilles berättelse från det förflutna och slår mot nuets strand: den äldre mannens tillbakablickande än på pojkåren du côté de chez Grace, än på den första tiden med hustrun Anna, än på Annas sjukdomstid och bortgång, än på tiden efter Anna på den ursprungliga barndomsarenan. Visst blir jag berörd av det Banville berättar, särskilt av den del av historien som rör huvudpersonen Max Mordar och hans fru, hur de långsamt förlorar varandra, förfrämligas för varandra på grund av det hon genomgår. Visst fascineras jag av det sällsamma tvillingparet Chloë och Myles, visst kan jag se vad det är hos fru Connie Grace som attraherar pojken Max, det är inte det att jag står alldeles likgiltig för romanen, men den släpper inte in mig! Det finns en distans, en likgiltighet, en tyngd hos berättarrösten som inte... inte... inte tycks VILJA ha vår medupplevelse, som om han själv inte tillåtit sig uppleva sorgen efter de förluster han lidit, inte riktigt tycks ha förstått den fulla vidden av det som hänt honom. En aningens aning om att han ändå är drabbad, på väg att öppna upp låter sig då och då skymta, främst i Max destruktiva beteendemönster, och vi kan ana ett slags katharsis i romanens slut. Dock räcker det inte med att vi kan ana ett lösgörande, berättelsen skulle behövt riktiga svallvågor i slutet, inte bara lugnt skvalpande. Jag vill bara skaka om The Sea, gapa och skrika åt den att vakna - Jag vet att du har det i dig! Men icke. The Sea har inte lust att storma, rasa och härja. Den önskar blott klucka stilla.

La Bibliofille