Denna betraktelse över Amélie Nothombs Mercure måste inledas med en bön om förlåtelse till den människa som en gång i all välmening rekommenderade mig denna bok. All högaktan och respekt quand même!Det är med sorg i hjärtat jag nu berättar att Mercure är det sämsta jag kommit över i läsväg detta år, *ledsen suck*. Förutom att jag någonstans vid horisontens rand kan urskilja ett frö till vad som i rätt händer skulle ha kunnat bli någonting riktigt bra, plus att miljöbeskrivningarna stundtals är riktigt målande, finner jag ingenting gott att säga om denna stackars lilla bok. Språket (franskt original) är taffligt och saknar helt finess. Berättarrösten är helt renons på trovärdighet, växlar mellan osynlig allvetande berättare och en berättare som bara har tillgång till de vanliga fem mänskliga sinnena, inte till romangestalternas psyke och tankevärld. Det finns ingen skönjbar konsekvens i detta. Syftet med en sådan berättarteknik är måhända riktig, men i detta fall helgar ändamålet inte alls medlen, det som ska skapa spänning, vara något för läsaren övverraskande, blir bara ett klumpigt och oraffinerat jag-vet-inte-vad, ett löjligt effektsökeri!
Det lät så lovande när jag läste om den på omslaget! Eller? En ung och sjuk kvinna lever som en fånge hos en gammal gubbe på en öde ö, förbjuden att se sin egen spegelbild, varföre alla reflekterande föremål avlägsnats från både de inre och de yttre miljöerna, och öns få besökare visiteras omsorgsfullt av vakter. Så en dag kommer sjuksköterskan Françoise till ön...
Hur kunde jag inte se varningssignalerna, det osar ju (förvisso så gott som romantiklös) Harlequin och veckotidningsföljetång lång väg - förutsägbart, förenklat, slarvigt!
Jag mindes Amélie Nothomb som en författare av en helt annan, mer synisk och vass kaliber från då jag läste hennes romaner Stupeur et tremblements och Antéchrista, och jag hoppas att det i framtiden ska visa sig att Mercure blott är ett olyckligt svart får i hennes produktion, att exempelvis Métaphysique des tubes kommer att vara bättre. Och inte ytterligare ett... haftsverk.
La Bibliofille
Oj, kanske var det jag som rekommenderade den. Jag tyckte faktiskt om Mercure när jag läste den för ett par år sedan :-)
SvaraRaderaAnn
Var det Du, Ann! Förlåt mig isåfall, jag känner mig hemsk...
SvaraRadera:-( :-( :-(
Nothomb är onekligen läskigt ojämn; min erfarenhet iaf. Ibland hög och ibland låg. Den senaste jag tyckte om av henne var Journal d'hirondelle, totalhemsk, men kanske var jag sugen på något annorlunda. Jag gillade också hennes första, men bara lite, och inte alls hennes andra... Här i Fr där jag bor är det ju ganska mkt kring hennes böcker & författarskap, minst sagt, så vill man hänga med i snacket, så... Hon har ju fö byggt upp som en myt om sig själv, på gott och ont det också.
SvaraRaderaCC: en myt säger Du? Hänger inte alls med i offentlighetens göranden och låtanden, vare sig i Sverige eller någon annanstans, men vad Nothomb anbelangar förstår jag redan av de bilder jag sett av henne att hon... har en viss image hon tycks vilja leva upp till. Betryggande att höra att Du anser henne ojämn, då behöver jag inte ge upp hoppet om henne!
SvaraRaderaMais oui. Självmedveten mytbildning, skulle jag vilja kalla det i alla fall. Men strunt samma. Det är ju trots allt böckerna, texterna, litteraturen som räknas i slutändan. Och det med ojämnt resultat, som sagt. (Det blir liksom lite 'gambling' över det, om man kommer att tycka om en viss bok eller inte...)
SvaraRaderaCC: Nothomb är alltså någon att satsa på om man vill leva litterärt farligt ;)
SvaraRaderaJag har just hämtat Ni d'Eve ni d'Adam och Robert des noms propres från biblioteket. Jag bara måste veta: tycker jag fortfarande om Amélie Nothomb?
SvaraRaderaAnn: dessa stora livsfrågor man ställs inför! I min läsvärld står det nu 2-1 (Stupeur et tremblements+Antéchrista - Mercure)!
SvaraRadera