Harper Lees To Kill a Mockingbird

To Kill a Mockinbird har jag haft lust och lockelse till länge. Vi har varit som tjur och matador, kretsat kring varann med blickarna fjättrade vid varann, långsamt valsat runt varann i vida cirklar, och så PANG! - tillslag. Har Ni någonsin haft en sådan relation till en bok?

Det finns litteratur som är så fullkomlig, vars alla komponenter är i så fullkomlig harmoni och balans att den gör alla ord man skulle vilja använda för att beskriva den överflödiga, omöjliga att använda, ety att allt man kan tänkas säga om dess historia, dess komposition, dess stil, dess innehåll, dess röst bara dräper den, berövar den dess lustfylldhet och magi för den som ber en berätta om en bok som To Kill a Mockingbird. Litteratur som ändå är så enkel, föga extravagant eller uppseendeväckande, på något sätt så ursprunglig att den talar rakt till den mest berättelsetörstande vrån i sin läsares lekamen. Sådan litteratur kallas god litteratur - en sådan bok kallas en god bok.
Jag vågar mig trots orden ovan på ett försök att beskriva. Harper Lee hade i sanning ordets och berättandets gåva, har förmågan att inför läsarens inre blick uppmåla ett fantastiskt och vidspännande bildrike, får oss att bli som barn i en sagostund, sitta med vidöppna ögon och spända öron för att inte missa minsta lilla smula av allt det goda som To Kill a Mockingbird rymmer på sina sidor, mellan sina pärmar. Man vill veta hur det ska gå för den svarte mannen Tom Robinson som sitter anhållen för en våldtäkt han helt uppenbart inte begått, man blir arg och frustrerad över att det är så orättvist, man sitter på helspänn, som på nålar när Scout, Jem och Dill smyger omkring runt familjen Radleys hus för att få en glimt av den enstörige Boo. Man läser banne mig To Kill a Mockingbird med hela kroppen, och jag tror att det är energin, livligheten, spontaniteten och barnet hos berättaren -flickan Jean Louise "Scout" Finch - som helt enkelt smittar av sig på en! Alldeles makalöst! Tror aldrig tidigare jag varit med om en sådan fysisk läsupplevelse! Jag är lite mållös faktiskt (därav denna skrivelses rörighet)...

La Bibliofille