Nguyen Ngoc Thuans Blunda och öppna ditt fönster

Bara någon timma efter att Nguyen Ngoc Thuans Blunda och öppna ditt fönster, i Sverige utgiven på Bokförlaget Trasten, fått mottaga Peter Pan-priset på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg hade jag ett eget exemplar av denna barnbok i min hand.

Blunda och öppna ditt fönster besitter en av de egenskaper jag sätter högt värde på hos en barnbok, den har ett dubbelt tilltal. Dess huvudgestalt, 10-åriga Dung som bor i en by på landet i Vietnam, ger barnen någon att identifiera sig med, han berättar om de äventyr han är med om, om sina vänner, om sina tankar, om roliga, men också svåra saker han varit med om, men hans röst tycks präglad av en uråldrig österländsk visdom, åldringens klokhet som manar också sin vuxna läsare att verkligen lyssna. När Dung i början av boken frågar...

Vad heter du? Har du någonsin frågat dina föräldrar varför du fick det namnet? Jag tror att du kommer att få höra en lång fin historia. Det är en av dina hemligheter. En hemlighet som bara dina föräldrar känner till. När du vet varför du fick ditt namn förstår du varför namnet är det vackraste ljudet av alla. (16)

...är det som om frågan ställs av någon som besitter vida mer erfarenhet och klokskap än någonsin en vuxen kommer att förvärva. Inför denna röst är den vuxne läsaren inte äldre än Dung. Så fortsätter berättelsen och rösten tycks mer ägna mer uppmärksamhet åt en yngre läsare:

Farbror Hung bodde i samma by som vi. Han kom ofta över och drack te med pappa. Han hade en stor haka och bred käke, lite grann som en tiger. Han var väldigt stark och kunde springa många timmar utan att bli trött. På morgnarna brukade han komma till oss och väcka mig. Han stoppade sitt huvud under mitt täcke och sade:
"Är det någon hemma?"
Jag svarade: "Ja, ja..."
"Varför är dörrarna stängda då? Är ingen hemma?" röt han.
Jag sade: Jag vet inte, farbror."
"Vem är det som talar med mig då?"
"Det är huset. Jag är huset."
Då petade han på mig. "Men var är dörren då? Jag hittar inte handtaget. Är det här?"
"Nej, det är snoppen!" skrek jag. (20)

Fnissigt och allvarligt om vartannat alltså, men berättaren förlorar aldrig greppet om sin läsares uppmärksamhet, utan bibehåller alltjämt sin auktoritet, som i en gammal folksaga. Tonen är den vänskapliga och välmenande, och intar inte alls folksagans ensidigt sedelärande position, där den visa berättaren håller upp andra människors beteenden och ageranden som varnade exempel. Istället är det berättaren själv som tar snedsteg och kommer till korta, framhåller sin egen person som ett varnande exempel, men också som någon som inser sina misstag och försöker ställa tillrätta så gott man som människa kan.

Om barnberättelsens vilja i grunden är att lära genom underhållning handlar Blunda och öppna ditt fönster om hur det är att vara människa, om hur svårt det kan vara ibland, om vår litenhet på jorden och om nödvändigheten i att ha misskund med denna litenhet, inte bara hos andra, utan också hos sig själv. Vi måste acceptera och förlåta att vi inte är mer än människor, men också förstå att det är i denna litenhet som också vår storhet ligger.
Nyligen var jag på En Högt Älskad och Fullständigt Oemotståndlig Liten Persons ettårskalas. Denna Lilla Person är redan en hängiven bibliofil och "läser" och bläddrar så att sidorna ryker, varför han jämte många andra fina presenter förärades två stycken pekböcker och en bokhylla på den stora dagen. Om några år, en sådär åtta-nio stycken, har jag bestämt att vi, Den Högt Älskade och Fullständigt Oemotståndliga Lilla Personen och jag, ska läsa Blunda och öppna ditt fönster tillsammans. Vi ska fnissa åt alla tossigheter, kanske gråta en skvätt om det blir sorgligt, prata om sådant som kanske är lite svårt att förstå och vara nervösa och pirriga ihop när det blir riktigt spännande! Må åren gå!

La Bibliofille

Förresten! Läs också vad Ka hade att säga om Blunda och öppna ditt fönster!