Ha! Det lönar sig att ta hand om sig själv och ge fan i våld. Min lediga dag har just resulterat i utläsningen av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan.Det som fick mig att välja Jelinek som lässällskap var ett oemotståndligt sug efter något mörkt och svart, och på den fronten lämnar Pianolärarinnan inget övrigt att önska. Skildringen av den trettiofemåriga pianolärarinnan Erika som, sexuellt störd under Moderns järnhand, i sin oerfarna men starka drift inlåta sig i någonting som vida överskrider gränserna för hennes lärarinnekontroll.
Berättarrösten i Pianolärarinnan är helt renons på varm känsla, skildrar kyligt och kallt med en den tidiga tv-ålderns nyhetsuppläsares röst görandena och låtandena kring romanens tre centralfigurer - Erika, Modern och pianoeleven Walter Klemmer -, ironiserar omärkligt cyniskt över deras tillkortakommanden, utövar något slags drift med dem von oben, förminskar dem obönhörligt i deras instinkter, drifter, lustar. Kontrasten mellan de patologiska och abnorma relationerna som romanen skildrar blir desto starkare av en sådan berättarröst, ety den inte har någon som helst misskund med de personer vars sinnen den äntrar och perspektiv den beskriver, utan väcker snarare vår avsmak för dem,
uppvisa rdem i all sin djuriskhet som lyser mycket bjärt mot den kulturkontext i vilken Pianolärarinnan utspelar sig: en musikskola i Wien. Konstens upphöjdhet står öga mot öga med Kroppens krälande i basal, urtida primitivitet. Erika, Modern och Klemmer tillskrivs alls inte någon själ - de är bara sin drift, instinkt, lust. De är som försöksdjur i en litterär vivisektion.
En sådan bottenlös svärta och obarmhärtig misantropi väcker hissnande känslor, fascinerar, utövar en obeskrivlig dragningskraft, inte för det skildrade - det finns ingen lockelse i Erikas själva förtryckta lusta, Moderns ägandeinstinkt eller Klemmers törst efter erövring för erövringens skull - utan för skildringen, det sätt varpå det gestaltade gestaltas, den förtäckta Ondskan i det. Hur Ondskan iklädd rationalitetens mantel drar med sig läsaren i sina virvlar och sänker oss ned till Infernos lägre kretsar, så att vi mitt i läsningen kommer på oss själva med att hysa ett varmt klot av mörkaste och svartaste urtidskänslor i bröstet, frånkopplat all intellektuell aktivitet och urskiljningsförmåga. DET är häftigt! Från civiliserad homo sapiens till grym neandertalare på noll komma en sekunder!
Ge damen Nobelpriset en gång till!
La Bibliofille
Berättarrösten i Pianolärarinnan är helt renons på varm känsla, skildrar kyligt och kallt med en den tidiga tv-ålderns nyhetsuppläsares röst görandena och låtandena kring romanens tre centralfigurer - Erika, Modern och pianoeleven Walter Klemmer -, ironiserar omärkligt cyniskt över deras tillkortakommanden, utövar något slags drift med dem von oben, förminskar dem obönhörligt i deras instinkter, drifter, lustar. Kontrasten mellan de patologiska och abnorma relationerna som romanen skildrar blir desto starkare av en sådan berättarröst, ety den inte har någon som helst misskund med de personer vars sinnen den äntrar och perspektiv den beskriver, utan väcker snarare vår avsmak för dem,
uppvisa rdem i all sin djuriskhet som lyser mycket bjärt mot den kulturkontext i vilken Pianolärarinnan utspelar sig: en musikskola i Wien. Konstens upphöjdhet står öga mot öga med Kroppens krälande i basal, urtida primitivitet. Erika, Modern och Klemmer tillskrivs alls inte någon själ - de är bara sin drift, instinkt, lust. De är som försöksdjur i en litterär vivisektion.En sådan bottenlös svärta och obarmhärtig misantropi väcker hissnande känslor, fascinerar, utövar en obeskrivlig dragningskraft, inte för det skildrade - det finns ingen lockelse i Erikas själva förtryckta lusta, Moderns ägandeinstinkt eller Klemmers törst efter erövring för erövringens skull - utan för skildringen, det sätt varpå det gestaltade gestaltas, den förtäckta Ondskan i det. Hur Ondskan iklädd rationalitetens mantel drar med sig läsaren i sina virvlar och sänker oss ned till Infernos lägre kretsar, så att vi mitt i läsningen kommer på oss själva med att hysa ett varmt klot av mörkaste och svartaste urtidskänslor i bröstet, frånkopplat all intellektuell aktivitet och urskiljningsförmåga. DET är häftigt! Från civiliserad homo sapiens till grym neandertalare på noll komma en sekunder!
Ge damen Nobelpriset en gång till!
La Bibliofille
Applåder och applåder (från skurhinken)!!
SvaraRaderaMer Elfriede Jelinek åt alla!! Och därmed bastu.
Elfriede Jelinek är paracetamol åt folket. Yaman!
SvaraRadera