lördag 20 september 2008

Sara Villius Nej, det är en snöklump

På ytan berättar Sara Villius roman Nej, det är en snöklump om en ung dam som tillsammans med en Man åker till Öland, en skildring varvad med utsnitt och glimtar ur den unga damens förflutna. På djupet, i avgrunden, berättar romanen om så mycket, mycket mer.
Det viktigaste i Nej, det är en snöklump är det som inte sägs - romanens viktigaste partier är dess tomrum: det tomrum ur vilket det förflutnas berättelsetråd spinner, det tomrum in i vilket denna tråd spinner, och ur vilken reseskildringen (i brist på ett bättre ord) stammar.
Romanens tidslinje är den brutna, och de två berättelseplanen slingrar sig parallellt med varandra, fast åt motsatt håll, med olika sinnesstämningar och energier, som i en cirkelformation där de en gång ska komma att mötas.
Det finns ett Då och ett Nu. Dåets unga dam är sluten, kall, egocentrerad, uppslukad av av sin egen självmedvetenhet och attraktionsförmåga, och ser bara andra i förhållande till sig själv:

(Nej, det är en snöklump)

Terje står framför spegeln och säger att han är tjock och kanske inte så farligt i ansiktet men i den här skjortan om han tar en t-shirt under så som en korsett ungefär kanske den liksom håller in och det är ju faktiskt tjejer som tittar efter honom fortfarande men de kanske bara hånar honom eller? Jag säger att ja, du är tjock och du borde nog skaffa en riktig korsett snart. han frågar om jag är allvarlig och jag säger att han kan ju kolla själv i spegeln . Han säger att ingen kan tycka om honom och att han är misslyckad och jag håller med med säger att han har ju mig. Han börjar gråta och vill kramas men jag ger honom en klapp på kinden och säger att nu är det bra.
Vi går ut och promenerar längs ån och jag märker att det är många av männen vi passerar som tittar på mig och hur han blir mer och mer orolig vid min sida. Nu har han stannat och ser ner på ån som är is. han säger att titta där är en stackars fastfrusen and och ska vi inte gå bort till korvkiosken och hämta bröd så kan vi mata den och jag säger nej, det är en snöklump. (20-21)

Tomrummet så, i vilket någonting för läsaren okänt äger rum, ty i och med det förändras vår unga dam. Förvisso finns det hos henne en viss reservation, men hon besitter förmågan att skåda, är mer deltagande, öppen, reflekterande, förmögen att ta in företeelser utanför sin egen person:

Kamelerna

Stanna! Jag nästan ropar. Varför då, frågar han. Det är kameler , säger jag. Jag kliver ur och det är flera stycken i en vanlig hage. Några små, några stora och en med hängiga pucklar. Jag plockar blad av en ask. Det blir en stor bladbukett, väldigt fräscht. Inte alls som att riva gräs till hästar. När jag sträcker mig över stängslet med buketten kommer de fram. De ser ut som djuret i Den oändliga historien på nära håll. Näsborrarna. De äter och är så snälla. (73)

Genialiteten hos Nej, det är en snöklump - ty genial är den i sanning - ligger i dess ordlösa berättande, i det den inte säger, det som inte finns där, i sin pusselnatur som tvingar sin läsare till aktivt medskapande.
Liten, men naggande god är Nej, det är en snöklump: till omfånget tunn, men så sprängfylld av innehåll och berättelse trots att det i förstonde kan tyckas vara precis tvärtom. Få bokstäver, men massor av undertext, skatter att finna mellan rader och textfragment!

La Bibliofille

2 kommentarer:

  1. Håller med - mycket genial. Precis som den goda fröken Villius.

    SvaraRadera