Marilynne Robinsons Gilead

Ifråga om kvinnliga författarnamn har jag två stora fördomar:

1) Inget gott kan i romanväg komma från en författarinna vid namn Barbara.

2) Inget gott kan komma från en författarinna som lägger till överfemininiserande postfix till sitt förnamn utan att det ändrar förnamnets uttal.

Jag har inga empiriska erfarenheter som gör det möjligt för mig att säga att det förhåller sig på vare sig det ena eller det andra viset. Har jag egentligen läst en enda bok av en Barbaraförfattarinna? Jodå, Barbara Vines Gräshoppan, och det var faktiskt ingen höjdare. Författare med överfemininiserande postfix i förnamnet då? Inte vad jag kan minnas.
Döm ändock om min fasa då jag efter en lång tid av största nyfikenhet på Gilead får se att dess författarinna inte heter Marilyn Robinson, som jag hela tiden trott, utan Marilynne Robinson. Ett läskighetspostfix som osar svavel. Voj öde... Och den handlar om en PASTOR!!! Religion och tro, nej fy för den lede Allan! Dubbelvoj öde! Vad göra? Boken är min, jag kan inte lämna tillbaka den till något bibliotek! Den enda, dessutom den mest mogna och sensibla, utvägen var alltså att faktiskt läsa den - TA DIG SAMMAN! Gilead HAR faktiskt fått Pulitzerpriset!

Troll spricker i solljus: det är, tro det eller ej, fullt möjligt att ha ett förnamn med överfemininiserande postfix och ändå skriva en god bok.

Tiden är mitten av 1950-talet, rummet är Gilead, Iowa. En åldrad och döende pastor, John Ames, skriver ett brev till sin blott sjuårige son som han snart ska tvingas lämna: han skriver om det som var, är och komma skall; om det som inte var, inte är, och inte komma skall; om livet och döden, om hopp och förtröstan; om Gud och tron; om sorg och fruktan. Kombinationen tro och existentiella dilemman skulle lätt ha kunnat bli mycket dravlig och sockervaddskladdig, men Marilynne Robinson har lyckats hålla pastor John Ames tankar och funderingar på en rimlig, mer mänsklig en filosofisk-religiös nivå, har gått varsamt fram på en ganska vansklig stig och är föga undervisande, vilket denna typ av böcker annars lätt har en tendens att bli.
Det som mest fascinerar mig med romanen är skildringen av åldringen och hans förhållande till Gud, hur han, trots att han är så nära, slutet av sitt liv ändå är viss om Guds och Himlens existens, om ett återseende av de älskade han lämnar bakom sig, hur han verkar alldeles trygg och försonad i och med sin egen bortgång. För John Ames är tron så självklar, Guds vägar så tveklöst goda och med det allmänna bästa för ögonen, att han har svårt att bemöta ifrågasättanden. Hans hängivenhet är imponerande i det att den är honom så naturlig, så medfödd. Och det slår mig att Marilynne Robinson är en väldigt skicklig karaktärsskildrare, att hon verkligen lyckas träda in så i gammelmansgestalten att man aldrig har någonting annat än just en gammal man på den inre filmduken.
Tilläggas bör att alla möjligheter att läsa Gilead mer symboliskt - Fadern talar till Sonen, Gud till Människan - tvivelsutan finns för den som så önskar, men själv föredrar jag att inte den vägen vandra. Mer kristna spår ledande till sensmoraler om skönheten i det till synes mest försumbara och småttiga - "må barnen komma till mig" eller hur det nu lyder i Bibeln (jag är en sådan där icketroende sate, ursäkta min okunnighet), skulle svärta ner berättelsen om den gamle mannen som skriver till sin lille son för mig. Bara själva tanken på att fadern inte finns där längre, inte på länge har funnits där, då sonen läser brevet, är nog för att skänka ett vemod till Gilead, ett vemod som jag själv tycker är ett av romanens främsta raisons d'être, och gör den till ett gott sällskap en ruskig ovädersdag.

La Bibliofille