tisdag 17 mars 2009

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Var och en som önskar förstå hur det är att lida av och leva med sjukdomen bipolär typ 2 bör läsa Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Det finns inte en situation, inte ett ord i den boken som inte kan få den som har minsta erfarenhet av det som hon berättar om att inte rysa av igenkännande obehag.
För den oinvigde kan en fest med trettio vänner och...

glögg, chèvrepaj, varm brie med rostade nötter och fikonmarmelad, kex, stilton och cheddar, hembakat bröd, hembakad saffrans- och apelsinkaka och franska pepparkakor och kilovis med choklad, skumtomtar, knäck och brända mandlar, röda äpplen, vindruvor och knalliga clementiner. Huset var välstädat och fyllt till brädden av doftande hyacinter, blommande amaryllis, röda tulpaner i gigantiska vaser, två julgranar klädda med röda kulor och guld - en där uppe och en där nere - brinnande stearinljus och björkved av bästa sort i den öppna spisen (61f.)

..låta som en idyll, som en mysig julfest, som något ytterst trevligt. Om man däremot hyser minsta vaga och oroväckande misstanke om vad det där överflödet och överdådiga skulle kunna vara tecken på - Jag var naturligtvis på väg in i hypomanin redan då. (62) - blir det lyxiga kalaset bara skrämmande och panikframkallande, åtminstone för den som står bredvid och ser vad som håller på att ske. Ann beskriver inträdet i det hypmaniska tillståndet för sin läsare:

Det är så skönt att gå in i det där tillståndet förstår du. Så skönt. I alla fall bitvis. Bitvis oövervinnerlig. Stundtals genial. Berusad. Uppfylld. Plötsligt känns allting, allting, så viktigt, så meningsfullt. (62)
De partier som handlar om den deprimerade Ann, Ann vid hypomanins motsatspol depressionen, är mycket gripande, igenkänningen är total, närmare än så kommer man inte depressionen utan att själv vara deprimerad. Berättelsen om misströstan, desillusionen, en total uppgivenhet och känsla av ohjälpligt existentiellt misslyckande - Det totala nederlaget är oförmågan att hantera livet. [---] Oförmågan att leva. Den där koden varje människa förväntas knäcka. Livet. Det där nederlaget. (147) - varvas med redogörelser för olika filosofers idéer kring självmordet och olyckligheten och andra existentiella dilemman. Hon diskuterar, som den teologie doktor och etikforskare med Ondskan som specialitet hon är, vrider och vänder på de olika teorierna - Immanuel Kants, Jean Amérys, Hermann Burgers, Michel Foucaults, Jacques Lacans med flera - och åstadkommer på så vis en text som står långt över de vanliga "sanna berättelserna". Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva skiljer sig också från "de sanna berättelserna" i själva sin ansats. Berättelsen berättas inte bara för berättelsens egen skull, även om ett sådant behov måhända kan skönjas bak raderna, utan tycks framför allt ha tillkommit som ett uttryck för en ilska inför det totala oförstående för Ann Heberleins och andra manodepressivas situation, en vilja att få folk att fatta vad bipolär typ 2 handlar om. Boken tar förvisso avstamp i en enskild människas öde, men är också stabilt förankrad på etisk plattform och texten för, ytterst oaggressivt, talan för de människor som i allmänhet brukar insorteras i kategorin "psykiskt sjuka":

(Och "psykiska sjukdomar"? Vad är det för ett jävla begrepp? Som att bunta ihop benbrott med diabetes och ALS och lungcancer och kalla det "fysiska sjukdomar". Det håller inte. Men det går bra att bunta ihop depression med schizofreni med ADHD med cykloida psykoser med autism med psykopati med utbrändhet med Aspergers syndrom med manodepressivitet. Helt oproblematiskt sådär.) (96f.)

Det borde vara vars och ens som aldrig varit deprimerad, aldrig haft mani, aldrig lidit av sjukdomen bipolär typ 2, aldrig levt tillsammans med någon som lider av depression, mani eller bipolär typ 2 förbannade plikt och skyldighet att läsa Ann Heberleins fina Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Ämnet är av en otrolig vikt och betydelse.
La Bibliofille

10 kommentarer:

  1. Rörande och vackert formulerad återgivning. Om man innan anade att den är lysande, är man nu övertygad. Tack!

    SvaraRadera
  2. intressant! har just läst 'touched with fire' och 'vulkanutbrott och istider' inom samma ämnesområde

    SvaraRadera
  3. On Word Arts: ah, Ni smickrar mig..!

    Camilla: tack snälla för tipsen, de ska jag ta mig en närmare titt på!

    SvaraRadera
  4. Får en stark lust att göra honnör och säga "yes mam, will do". Och det gör jag också :)

    SvaraRadera
  5. Jag håller med dig. Det är en bok som är självutlämnande så till den grad att den blir ett oumbärligt dokument över hennes sjukdom. Jag kände det som om jag burdust klampade in i den lilla Anns liv då jag läste det hon skrev, men ursäktade mig med att hon ju bjöd in mig som läsare. Absolut en av den senaste tidens mest intressanta böcker!

    SvaraRadera
  6. Mina Widding: isåfall - honnör tillbaka!

    Camilla: i sanning ett oumbärligt dokument, inte bara över Ann och hennes sjukdom, utan över en situation, en medicoexistentiell problematik som med största sannolikhet bara kommer växa sig större och större. Oerhört intressant, all heder åt Ann Heberlein!

    SvaraRadera
  7. Jag håller med dig, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är en viktig och mycket välskriven bok. Jag läste den härom veckan och var helt tagen. Din recension är jättebra. På min blogg kan du läsa vad jag tyckte.

    SvaraRadera
  8. Bokmania: jag beger mig omgående till Dina domäner!

    SvaraRadera
  9. Din recension var riktigt bra skriven, jag har ännu inte läst boken och är väl lite rädd för att träda in i en värld som är så svart och mörk ibland. Har på nära håll upplevt självmord. Men just raderna om att man känner sig som man misslyckast med att lösa koden med livet, just oförmågan att leva är vad allt handlar om tror jag när man har en sådan sjukdom. Man passar som inte in.
    En dag ska jag läsa den, vet bara inte när.

    SvaraRadera
  10. Lena: allt har sin tid, boken finns och den kommer inte att försvinna från bokaffärer och bibliotek i brådrasket. Boken väntar in Dig.
    Tankar om ett existentiellt misslyckande finns nog hos alla, skillnaden är väl att några drabbas av dem vid något enstaka skede i livet, medan de hos andra har blivit något av en personlig egenskap, inte ett temporärt tillstånd. Frågan är om man har fysiska, psykiska och sociala förutsättningar att hantera dem, eller kan få hjälp att hantera dem om man inte klarar det ensam. Och det är väl där skon klämmer, att alla inte får det...

    SvaraRadera