Med anledning av Internationella Poesidagen

Idag, lördagen 21 mars, är det Internationella Poesidagen och på uppmaning av Bokmania uppmärksammas tilldragelsen också här, i denna litterära salong i Paris. Det poem jag valt att lyfta fram denna aktningsvärda dag är den franske medeltidspoeten François Villons Ballade des pendus - De hängdas ballad, ett poem som författades av Villon då denne satt fängslad i väntan på avrättning, en avrättning han lyckligtvis undkom.

Varför då La Ballade des pendus av alla dikter som skrivits genom tiderna? Första gången jag mötte denna dikt var på en diktrecitation på universitetet där vi i vår franskklass fått i uppdrag att läsa upp en dikt inför vårt privata auditorium, inte rakt upp och ned, utan med känsla och emfas, dramatiskt. Själv valde jag vid det tillfället Paul Verlaines Le ciel est pardessus le toit, någon valde Charles Baudelaires L'Albatross, alla dikter var mycket vackra och reciterades på ett mycket skönt måtto, men ingenting kunde slå vår lärarinnas makalösa uppläsning av just François Villons Ballade des pendus, denna en peccators bön om medmänniskornas medlidande och syndernas förlåtelse. Jag kommer aldrig att glömma det, så vackert var det.
Har Ni förresten läst Jonathan Littells roman Les Bienveillantes, De välvilliga? Denna text inleds på franska just med orden Frères humains, desamma som begynner François Villons Ballade des pendus. För mig är den intertextuella anspelningen solklar och den kom också, på ett högst påtagligt vis, att färga min läsning av Les Bienveillantes.

Nog av min röst. Lyss nu till och läsen Ballade des pendus - De hängdas ballad.

Ballade des pendus

Frères humains qui apres nous vivez
N'ayez les cuers contre nous endurciz,
Car, se pitié de nous pauvres avez,
Dieu en aura plus tost de vous merciz.
Vous nous voyez cy attachez cinq, six
Quant de la chair, que trop avons nourrie,
Elle est pieça devoree et pourrie,
Et nous les os, devenons cendre et pouldre.
De nostre mal personne ne s'en rie :
Mais priez Dieu que tous nous veuille absouldre!

Se frères vous clamons, pas n'en devez
Avoir desdain, quoy que fusmes occiz
Par justice. Toutesfois, vous savez
Que tous hommes n'ont pas le sens rassiz;
Excusez nous, puis que sommes transis,
Envers le filz de la Vierge Marie,
Que sa grâce ne soit pour nous tarie,
Nous préservant de l'infernale fouldre.
Nous sommes mors, ame ne nous harie;
Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre!

La pluye nous a débuez et lavez,
Et le soleil desséchez et noirciz:
Pies, corbeaulx nous ont les yeulx cavez
Et arraché la barbe et les sourciz.
Jamais nul temps nous ne sommes assis;
Puis ça, puis la, comme le vent varie,
A son plaisir sans cesser nous charie,
Plus becquetez d'oiseaulx que dez à couldre.
Ne soyez donc de nostre confrarie;
Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre!

Prince Jhesus, qui sur tous a maistrie,
Garde qu'Enfer n'ait de nous seigneurie :
A luy n'avons que faire ne que souldre.
Hommes, icy n'a point de mocquerie;
Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre.

François Villon

De hängdas ballad

O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund med just er förstås
- så visa misskund med oss och vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi allt för mycket gött,
Har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt.
Men bed till jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ,
men bed till Gud att alla han förlåter.

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackad både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
- vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så helvetet ej får
makt över oss tills intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter

Tolkning av Axel Österberg

La Bibliofille