Laura Ridings De dödas liv

Den lilla vackra, vita artefakten med en gröntonad porträttbild i övre höger hörn och författarinnans namn i nedre vänster hörn kan vid första påseende förefalla timid och oansenlig. Författarinnans milda leende, nästintill à la La Gioconda, för tankarna till en stillsam, måhända melankolisk poesi. Så slår man upp boken, möter på försättsbladet titeln De dödas liv och man associerar en smula till Thomas Grays och John Donnes kyrkogårdspoesi. Så vänder man på ytterligare några blad av ytterst delikat kvalité och får så för blicken en smått surrealistisk illustration, beledsagad av ett intilliggande poem betitlat Det förtorkade hjärtat. Följer ljuv poesi? Oh ja!

I De dödas liv, utgiven på Ellerströms förlag och översatt av Jonas Ellerström och Håkan Bravinger, återger poetissan, sedermera språkfilosofen, Laura Riding

en period i den modena tillvaron, och särskilt den moderna konsten och litteraturen, under vilken all livlighet tycktes dödsmärkt och en lögn om livet blåstes in i döden, i namn av verklighet (44)

Var dikt ackompagneras av en illustration av John Aldridge. Denna intermediala symbios understryker verkligen texternas detaljrikedom och cyniskat svärtade kanter och demoniska röst, skapar en värld, ett begränsat universum som inramas å det mest passande med rader om just det förtorkade hjärtat, i inledningsdikten med samma namn, och i det avslutande poemet Den lekfulla gudinnan.

DET FÖRTORKADE HJÄRTAT

Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta.

Varje värld är ett hjärta, en sfärisk rytm,

en omöjliga avsikters rytm
som ändå sjunger sig själv, tror sig höra musik.

Den värld de döda i är en tyst kör.

Den hör inte sig själv, den sjunger inte sig själv.

Dess vilja har stelnat till minne,

svart som levrat blod utan flöde.

Till dödens smärtfria sorg pulserar den.

Den värld de döda lever i är ett levande hjärta

i en kropp som en gång levde.

De döda rör sig varken mot himmel eller helvete.

Deras efteråt är deras förut.

Den värld de döda lever i är ett förtorkat hjärta,

samma hjärta som alltid, fastän förtorkat.

DEN LEKFULLA GUDINNAN

[---]

Så bultar i falsk uppriktighet ett förtorkat hjärta som
en gång var hjärta,

som älskar att vara hjärta även om det är dött,
även om det bara är Dödens muntra upphetsning,

även om det bara är hjärtat hos en lekfull drottning

som i sin omfångsrika låtsasklädnad simulerar

ett hjärta likt en värld på drift, ett levande hjärta,

ett blodomlopp av människor som tycks vara en levande

värld -

som likt henne tycks vara evig.

Vansinnesvackert! Och författarinnan med det milda leendet tycks istället slugt, det tycks bo en räv bakom hennes öra... En ibland sorgsen och melankolisk räv...

La Bibliofille