Isabella Varricchios Pioner

Var levande varelse besitter den egenskapen att de samtidigt är både subjekt och objekt, ett upplevande väsen, ett upplevt.

I Isabella Varricchios roman Pioner är objektivisering ett centralt tema. Romanens kvinnliga berättarjag och hennes väninna är på solsemester och ägnar sig där i högsta grad av skådande, av objektifiering av medturister och inhemska gestalter. De ligger där på stranden, i badkläder, med böcker och granskar, iakttar: det är ok. Upptäcker de att den medelålders mannen som ligger och solar med sin fru alldeles intill i sin tur skådar de båda unga damerna, då är han en pervers äckelgubbe. 20-åriga kvinnor får kasta genomträngande blickar på medelålders karlar, men medelålders karlar får inte ägna sig åt dito verksamhet, som den typen av objektifiering alltid är av sexuell och underkastande karaktär. Diana heter den av de unga damerna som fäller hårdast omdömen om den maskulina halvan av jordens befolkning och deras objektifierande av Kvinnan och berättarjaget, Helena, diskuterar samtyckande, gärna och livligt frågan med sin väninna, men filtrerat genom hennes huvud blir frågan på något vis mer komplex och nyanserad. Sett ur Helenas perspektiv framträder sprickorna i tesen om Mannen som den objektifierande och Kvinnan som den objektifierade, att Könet skulle vara den avgörande faktorn i objektsspelet, det som bestämmer huruvida objektifieringen är av sexuell art eller inte, ok eller icke-ok. Helena njuter av att skåda och låter sig tvärtemot Dianas kategoriska fördömande bli ett sexobjekt i en mans ögon, att skådas, på samma sätt som hon själv låter andra kvinnor och män bli det inför hennes egen blick.

Ytterligare ett centralt tema i Pioner är individens totala oinskränkbara frihet under alla omständigheter, tankens existens som ett omöjliggörande och negerande av ett subjektets underkastelse och förnedring, framför allt gestaltat i den intertextuella relationen till historien om Natascha Kampusch som ofta återkommer i de båda väninnornas samtal. Tanken är alltid fri, därför är alltid den vars fysiska varelse lever i förtryck och fångenskap alltid större än förtryckaren.

De unga kvinnorna resonerar också kring begreppet frihet i mer vardagliga avseenden, där Diana anser att relationen vänner emellan är den ultimata, eftersom den inte inskränker på den personliga friheten så som en "vanlig parrelation" gör, tillsammans med sin vän är man alltid fri (179) hävdar hon. Detta är ett intressant påstående för att komma från henne, eftersom hon själv, genom sitt kategoriska tyckande, i många avseenden begränsar Helena, något som blir mer än uppenbart då Diana oväntat blir sjuk och Helena ger sig ut på egen hand, får ett avstånd till den åsiktsmaskin som hennes väninna är och därmed sluter sig till att Det kanske inte är vår sak att välja om omvärlden ska smutsa ned oss eller inte, besudla oss med sitt äckel och klet, det gör den bara. Det står knappast i vår makt. (170) Den egna vägran att låta sig objektifieras, frihetsinskränkas innebär i sig inte att De Andras objektifierande av ens eget subjekt, den utifrån kommande projiceringen på subjektet, upphör.

Isabella Varricchios prosa kan i förstone uppfattas som sökt och konstruerad, men det blir allteftersom mer och mer tydligt hur väl den faktiskt samspelar både med romanens politiskfilosofiska idéer och Helenas position, hur hon dras mellan Diana och hennes ståndpunkter å ena sidan, och sina egna empiriska erfarenheter å den andra. Just stilen är det som är Pioners raison d'être, det som räddar den från det grymma ödet att betraktast som platt, intetsägande och alltför välbekant, som något man läst tusen gånger förut.

Så mycket debutant hon är imponerar Isabella Varricchio och kommande romaner från denna unga dam emotses med förväntan. Allt tyder på en stor talang för berättande och för det skrivna ordet.

La Bibliofille