Nguyên Huy Thiêps noveller i samlingen Skogens salt är en stillsamhetens litteratur. Författaren närmar sig sina ämnen på ett rofyllt engagerat måtto, applicerar en förflutenhetens slöja över dem, avdramatiserar dem och ger dem därmed en större allmängiltighet. Fast förankrade som novellerna är i vietnamesisk mylla och vardag befinner de sig också i högre, andliga och mytiska skikt: i den natur som omger novellgestalterna finns vattenandar, växter besitter sällsamma och övermänskliga egenskaper, färjkarlen ska ha mynt från den avlidna, horoskop talar om onda och goda tider, en svart buffel lever på flodens botten. Att det skulle vara fråga om magisk realism känns som en smula modifierad och tillrättalagd sanning, som en förenkling av en mer komplex situation. Det är inte fråga om en förhöjd verklighet, utan om en verklighet som i så hög grad är präglad av naturmystik och folktro att dessa förlorat sin övernaturliga karaktär och blivit en del vardagen, inte på litterärt väg, utan... antropologiskt? De magisk-mytiska inslagen är i Skogens salt vara så levande, så tillämpade i det sammanhang, i det liv 
som omberättas i novellerna att de mer utgör en del av en gestaltning av en kultur än en förhöjd verklighet.Oavsett var man väljer att inrangera Nguyên Huy Thiêps noveller står det utan tvivel att denne vietnamesiske man är en sällsynt begåvad författare. Han vet att upprätthålla en distans mellan berättaren och det berättade, inte en distans som tar ett aktivt avstånd från känslor, händelser och utsagor, utan en uppöppnande distans, en distans som kommer sig av att ett nu blir ett då, ett alltmer avlägset då som skänker texterna en ömsinthet och gör en mer fullständig bild av det förgångna möjlig. Distansen ger läsaren möjlighet att projicera sig själv och sina egna upplevelser på novellgestalterna och deras liv och öden och upptas på så vis i berättarens milda och storsinta filantropi, i den större, mer allomfattande och sanna värld i vilken Skogens salt äger rum.
La Bibliofille
Bokmania: var så god!
SvaraRadera