fredag 26 september 2008

Harper Lees To Kill a Mockingbird

To Kill a Mockinbird har jag haft lust och lockelse till länge. Vi har varit som tjur och matador, kretsat kring varann med blickarna fjättrade vid varann, långsamt valsat runt varann i vida cirklar, och så PANG! - tillslag. Har Ni någonsin haft en sådan relation till en bok?
Det finns litteratur som är så fullkomlig, vars alla komponenter är i så fullkomlig harmoni och balans att den gör alla ord man skulle vilja använda för att beskriva den överflödiga, omöjliga att använda, ety att allt man kan tänkas säga om dess historia, dess komposition, dess stil, dess innehåll, dess röst bara dräper den, berövar den dess lustfylldhet och magi för den som ber en berätta om en bok som To Kill a Mockingbird. Litteratur som ändå är så enkel, föga extravagant eller uppseendeväckande, på något sätt så ursprunglig att den talar rakt till den mest berättelsetörstande vrån i sin läsares lekamen. Sådan litteratur kallas god litteratur - en sådan bok kallas en god bok.
Jag vågar mig trots orden ovan på ett försök att beskriva. Harper Lee hade i sanning ordets och berättandets gåva, har förmågan att inför läsarens inre blick uppmåla ett fantastiskt och vidspännande bildrike, får oss att bli som barn i en sagostund, sitta med vidöppna ögon och spända öron för att inte missa minsta lilla smula av allt det goda som To Kill a Mockingbird rymmer på sina sidor, mellan sina pärmar. Man vill veta hur det ska gå för den svarte mannen Tom Robinson som sitter anhållen för en våldtäkt han helt uppenbart inte begått, man blir arg och frustrerad över att det är så orättvist, man sitter på helspänn, som på nålar när Scout, Jem och Dill smyger omkring runt familjen Radleys hus för att få en glimt av den enstörige Boo. Man läser banne mig To Kill a Mockingbird med hela kroppen, och jag tror att det är energin, livligheten, spontaniteten och barnet hos berättaren -flickan Jean Louise "Scout" Finch - som helt enkelt smittar av sig på en! Alldeles makalöst! Tror aldrig tidigare jag varit med om en sådan fysisk läsupplevelse! Jag är lite mållös faktiskt (därav denna skrivelses rörighet)...

La Bibliofille

15 kommentarer:

  1. Och visst är det väl en fin relation mellan far och dotter som beskrivs? En fin och klok pappa överhuvudtaget är han.

    Jag har haft just den där känslan inför ett antal böcker, man har haft den i sin ägon kanske i år, men inte läst den fast man vet att man kommer att älska den. Auster var en sådan, jag hade trilogin länge i min hylla. Sagan om ringen hade jag i femton år utan att läsa men föll som en fura från första meningen. Just nu har jag bland annat Carol Goodmans De döda språkens sjö som väntar...

    SvaraRadera
  2. En väldigt klok och omdömesgill far i sanning, och en fin relation.
    De döda språkens sjö har jag inte hört talas om, det låter suggestivt och spännande, får ta och inspana den!

    SvaraRadera
  3. Någonstans läste jag att det uppstod en fin far-och-dotter-relation under filminspelningen också.
    Flickan som spelade Scout lär sedan ha hållit kontakten med Gregory Peck i många år och inlett varje telefonsamtal med honom med "Hey, Atticus!". Hoppas det är sant :-)

    "The Lake of Dead Languages" är definitivt ingen höjdare, väldigt nära att vara rent skräp. Jag bloggade om den 28/6 om du vill läsa vad jag tyckte.

    Nu: Handla och städa.
    Snart: Köpstoppet avklarat.

    SvaraRadera
  4. Marianne: hoppas verkligen att det är sant! Gud, så fint! Nu när jag läst boken kan jag äntligen se filmen också! Har Du sett den? Är den bra?

    Lake of Dead Languages skräp?!? Oj då... Ingående undersökning bör göras alltså.

    Handla och städa låter inget kul, men avklarat köpstopp desto mer trivsamt. Fast jag åker på en månad till, straffar mig själv för att jag handlade på Bokmässan :(

    SvaraRadera
  5. Rub it in, rub it in:
    Bokmässan pågår och jag städar ...


    Jodå, filmen är bra. Möjligen lite långsam, men det intrycket beror nog på att vi nuförtiden är vana vid snabbare scenväxlingar och liknande.

    SvaraRadera
  6. Filmen är jättefin och G Peck utmärkt och mycket adekvat i rollen som pappan.

    SvaraRadera
  7. Har La B sett att hon är omnämnd och länkad till hos DN bok? I högerspalten. Finfint!!

    SvaraRadera
  8. Vilket fint och välförtjänt beröm!

    Grattis!

    SvaraRadera
  9. Sett det nu? Scrolla på annars - ja, titta där är du!

    SvaraRadera
  10. Marianne: tack snälla!

    Hermia: ja, där var jag. Oj!

    SvaraRadera
  11. Jag läste To Kill a Mockingbird när jag bodde och studerade i norra Frankrike på inrådan av min kloka mor. På samma kurs som jag gick fanns även en amerikansk student som jag blev lite bekant med. Vi pratade engelska med varandra och jag använde mig en dag av ett uttryck jag lärt mig i boken, men fick ett förvånat höjt ögonbryn till svar och kommentaren att "så säger man inte längre". Tyvärr har jag glömt vilket ord det var nu ...

    Vet du mer om vänskapen mellan Harper Lee och Truman Capote? I filmen "Capote" är de ju bästisar, men jag vet inte i vilken utsträckning det är sant.

    SvaraRadera
  12. Catrin: jag vet absolut ingenting om deras relation, inte förutom att de hjälptes åt i mordutredningarna och sådär.

    Någon annan som har koll?

    SvaraRadera
  13. Enligt uppgift ska Capote och Lee vara barndomskamrater, och Capote vara förebild till bokens Dill.
    http://en.wikipedia.org/wiki/Harper_Lee

    Det kanske alla här har tagit reda på vid det här laget...

    SvaraRadera
  14. Kontakt: inte jag! Tack för denna fina information!

    SvaraRadera