lördag 21 mars 2009

Med anledning av Internationella Poesidagen

Idag, lördagen 21 mars, är det Internationella Poesidagen och på uppmaning av Bokmania uppmärksammas tilldragelsen också här, i denna litterära salong i Paris. Det poem jag valt att lyfta fram denna aktningsvärda dag är den franske medeltidspoeten François Villons Ballade des pendus - De hängdas ballad, ett poem som författades av Villon då denne satt fängslad i väntan på avrättning, en avrättning han lyckligtvis undkom.
Varför då La Ballade des pendus av alla dikter som skrivits genom tiderna? Första gången jag mötte denna dikt var på en diktrecitation på universitetet där vi i vår franskklass fått i uppdrag att läsa upp en dikt inför vårt privata auditorium, inte rakt upp och ned, utan med känsla och emfas, dramatiskt. Själv valde jag vid det tillfället Paul Verlaines Le ciel est pardessus le toit, någon valde Charles Baudelaires L'Albatross, alla dikter var mycket vackra och reciterades på ett mycket skönt måtto, men ingenting kunde slå vår lärarinnas makalösa uppläsning av just François Villons Ballade des pendus, denna en peccators bön om medmänniskornas medlidande och syndernas förlåtelse. Jag kommer aldrig att glömma det, så vackert var det.
Har Ni förresten läst Jonathan Littells roman Les Bienveillantes, De välvilliga? Denna text inleds på franska just med orden Frères humains, desamma som begynner François Villons Ballade des pendus. För mig är den intertextuella anspelningen solklar och den kom också, på ett högst påtagligt vis, att färga min läsning av Les Bienveillantes.

Nog av min röst. Lyss nu till och läsen Ballade des pendus - De hängdas ballad.


Ballade des pendus

Frères humains qui apres nous vivez

N'ayez les cuers contre nous endurciz,
Car, se pitié de nous pauvres avez,
Dieu en aura plus tost de vous merciz.

Vous nous voyez cy attachez cinq, six

Quant de la chair, que trop avons nourrie,

Elle est pieça devoree et pourrie,

Et nous les os, devenons cendre et pouldre.

De nostre mal personne ne s'en rie :

Mais priez Dieu que tous nous veuille absouldre!


Se frères vous clamons, pas n'en devez

Avoir desdain, quoy que fusmes occiz

Par justice. Toutesfois, vous savez

Que tous hommes n'ont pas le sens rassiz;

Excusez nous, puis que sommes transis,
Envers le filz de la Vierge Marie,

Que sa grâce ne soit pour nous tarie,

Nous préservant de l'infernale fouldre.

Nous sommes mors, ame ne nous harie;

Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre!


La pluye nous a débuez et lavez,

Et le soleil desséchez et noirciz:

Pies, corbeaulx nous ont les yeulx cavez

Et arraché la barbe et les sourciz.

Jamais nul temps nous ne sommes assis;

Puis ça, puis la, comme le vent varie,

A son plaisir sans cesser nous charie,

Plus becquetez d'oiseaulx que dez à couldre.

Ne soyez donc de nostre confrarie;

Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre!


Prince Jhesus, qui sur tous a maistrie,

Garde qu'Enfer n'ait de nous seigneurie :

A luy n'avons que faire ne que souldre.
Hommes, icy n'a point de mocquerie;

Mais priez Dieu que tous nous vueille absouldre.


François Villon


De hängdas ballad

O bröder, ni som överlever oss,

döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund med just er förstås

- så visa misskund med oss och vårt!

Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,

och köttet, som vi allt för mycket gött,

Har ruttnat bort och är ej längre kött.

Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,

Men bed till Gud att alla han förlåter.


Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.

Vårt oförnuft till sist har fått sin lön

och rättvist lagen slog oss med sin makt.

Men bed till jungfruns son om värn och vakt!

För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!

Vi dinglar liksom han på korsets trä

i solens vita brand och regn som gråter.

Den som är hängd blir själv så lätt disträ,

men bed till Gud att alla han förlåter.


Sol har oss bränt och regnet har oss blött,

så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött

och hackad både skägg och ögonbryn.

För en gångs skull lyfta över dyn

vi gungar oavlåtligt av och till

och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter

- vår sista slamsa kött är vittnesgill.

Men bed till Gud att alla han förlåter.


Prins Jesus, du som över allting rår,

var mild mot oss, så helvetet ej får

makt över oss tills intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.

Men bed till Gud att alla han förlåter

Tolkning av Axel Österberg


La Bibliofille

6 kommentarer:

  1. Bokmania: Du har till och med läst den på MEDELTIDSFRANSKA! Inte illa!
    Det där med rytmen är poesins storhet, jag brukar läsa dikter på tyska utan att förstå ett skvatt, men rytmen, intonationen, suck av fröjd..!

    SvaraRadera
  2. Villon är trevlig. Fast jag föredrar nog Erik Blombergs översättning. (I 100 Franska Dikter). Han får med rytmen bättre.

    SvaraRadera
  3. Petter Malmberg: kände inte till att det fanns ytterligare en översättning, får försöka leta upp den. Själv blev jag mycket glatt överraskad av Österbergs översättning, med undantag för "gött".

    SvaraRadera
  4. Jag tar tillbaka mina invändningar mot "gött", jag min imbecillus major läste ordet med hårt "g"! Gud i London...

    SvaraRadera
  5. 1. Häromdagen bläddrade jag igenom den lärobok jag hade i en French Lit-kurs för tusen år sedan, och Villon var en av dem jag mindes klarast (vem visste t.ex. att jag hade läst hundratalet sidor Proust på franska?) även om jag inte mindes just detta frères humains (annat än från just Littells öppning!); 2. jag har sedan länge pausat De välvilliga, jag behöver mer sammanhängande tid för att läsa den vilket 3. leder mig till denna kommentars poäng: Tack! för sambandspåpekandet - jag kommer vid återupptagandet av De välvilliga, läsa den ur ett annat, rikare perspektiv.

    SvaraRadera
  6. Caroline: var så god! Jag är själv MYCKET imponerad över min egen skarpsynthet ifråga om Villonintertexten och rekommenderar Dig verkligen att återuppta läsningen av De välvilliga med den i åtanke.

    SvaraRadera