Att öppna pärmarna till Benjamin Stengårds seriealbum Ur djupen ropar jag till dig är att träda över till Den Mörka Sidan. Där påminner allting om den lugna och trygga vardagen, men den är förvrängd, förvanskad. Osäkert trevar Du över bilderna, över texterna, oviss om var Du befinner Dig, vad det är som sker.Fasaden har spruckit och ur den strömmar en svart, obehaglig materia som man måhända helst inte vill kännas vid, som fyller var och en som närmar sig med de starkaste obehagskänslor. Ty den är fylld av intighet, sprider intighet, är intighet. Ingenting. Och man förstår att detta är Sanningen.
Hur mycket de grova, etsningslika bilderna än uppfyller sidorna, breder ut sig över och intar pappret står budskapet ändå glasklart. Seriernas vrål fortplantar sig likt tryckvågor upp ur rämningarna, bringande budskap om alltings intighet, om en obeskrivlig tomhet och de ekar obesvarade ut över bilderna, över sidorna.
Inte fan är lerterapeuten med ett hjärta av keramik särskilt skrämmande, inte heller kvinnan som i bästa (?) Terminator-anda antar flytande form, inte någonting i någon av de episoder som samlats i Ur djupen ropar jag till dig. Men den obotliga ensamheten, varats isolation som pulserar i subtexten...
Ond bråd existens bara. Det är otäckt.
La Bibliofille
Läste "Deogratias, A Tale of Rwanda" för snart en vecka sedan, har fortfarande mardrömmar... Det här med krig och mänsklighetens försvars- & överlevnadsmekanismer är nog nödvändigt att man förstår sig på, men ack så oerhört jobbigt att inse vidden av det hela.
SvaraRaderaCaroline: mmm, sannerligen. Ändock: sök i litteraturen och Du skall finna...
SvaraRaderaen okänd stor och tacksam glädje uppfyllde honom. han kände den ofölikneliga tillfredsställelsen att se en väldigt överlägsen hjärna bemäktiga sig livet, detta så starka, grymma och hånfulla liv, för att betvinga och fördöma det... tillfredsställelsen hos den lidande som på grund av livets köld och hårdhet ständigt full av skam och dåligt samvete har hållit sitt lidande dolt och plötsligt av en sor och vis mans hand erhåller den principiella och högtidliga rätten att lida av världen - denna den bästa av alla tänkbara världar, som med lekfullt löje bevisats vara den sämsta av alla tänkbara. Thomas Mann, Buddenbrooks*
Detta är det svåraste lidande av allt att inse mycket och ingenting kunna göra.Ryszard Kapusinski, På resa med Herodotos*
Människohjärtat är stort nog för att ryma hela världen. Det är tappert nog för att bära hela bördan, men var finner det mod att kasta av sig den?Joseph Conrad, Lord Jim...många som, liksom Du/Vi står som fallna från skyarna inför all grymhet.
Ja, litteraturen är sannerligen ofta en svalkande smekning över det oroliga, uppgivna hjärtat. Utan den, vad skulle man göra --- förgås, antagligen. (Håller på att arbeta upp mod inför "Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer".)
SvaraRaderaCaroline: styrka i själ och mod i barm önskar jag Dig. Jag har förstått, efter att ha läst On Word Arts recension av detta reportage, att det nog kan komma att behövas.
SvaraRaderaMmm, det var hos OWA jag läste om boken, jag blev så nyfiken, men som sagt, kurage och lite mindre blödighet skall jag stålsätta mig med.
SvaraRaderaCaroline: bestäm Dig för att vara agrressivt öppen och mottaglig för de hemskheter Du kommer att bli varse i texten, ingen idé att klämpa emot.
SvaraRadera