Ånyo har bokförlaget Tranan gjort en enastående insats för att höja kvaliteten på svensk bokutgivning. Vad sägs om en lyrikantologi samlande dikter av inte mindre än tjugo polska kvinnliga poeter?I förordet till Jag i första och sista person ger redaktörerna Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson en målande bild av de polska kvinnliga lyrikernas undanskuffade position i den polska litteraturtraditionen och fastslår ett framlyftande av det faktum att det i Polen faktiskt finns kvinnliga poeter med lyskraft (7) som samlingens syfte. Detta förord, tillsammans med ett efterord av Reneta Ingbrant, doktor i slaviska språk och litteratur, vari de tjugo kvinnliga poeterna sätts in i en litterär/historisk kontext ger en diger bakgrund att läsa dikterna mot.
Inte för att de inte står utmärkt väl för sig själva, utan stöd, de av de polska poetissorna författade lyriska alstren, ty det gör de, så väsensskilda de nu är från varandra - där exempelvis Marta Podgórnik, född 1979, är vardagsrealist och i sin fria vers skriver fram ett jag som står med åtminstone ena foten i desillusionens grav, blasé...
LÅT DET FORTSÄTTA SÅ
12 december, fredag, får sparken, fullt i affärerna,
på gator, hållplatser, till och med i hjärtat. andas in världen
andas ut helvetet, det smälter, försvinner.
i dag ska ingen lida annat än av frosten,
i dag ska gud skänka mina fiender lycka och välgång,
låt telefonerna ringa för mig inatt,
låt det bli rea i natt,
på cigaretter, vodka och rohypnol.
ställer han sig i fönstret i dag igen, tvekande
med ett ben i graven,
gud: hjälp mig knuffa. (31)
är istället Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, född 1891, en naturlyrisk kärlekspoet som i sina korta, rimmade fyrradingar presenterar en mer klassisk vemodspoesi...
OFELIA
Länge än får jag ligga still
i vattenväxternas snara
innan jag tror det jag inte vill:
Jag var inte älskad, bara.
(74)
I läsningen av en lyrikantologi vill man gärna söka efter en röd tråd, efter gemensamma nämnare, efter någonting som förenar och i en samling som Jag i första och sista person - en titel hämtad från en dikt av Krystyna Miłobędzka:
snabbast tappar jag ett verb, kvar blir substantiv, ting
sedan bara personliga pronomen (många jag, alltfler jag)
och namn? försvinner, bindeord försvinner
tre ord, två ord
till slut min, min i mig
min med mig
värld
jag i första och sista person
(13)
- som uteslutande samlar verk av kvinnliga författare blir kvinnligheten med automatik ett givet perspektiv att läsa dikterna ur, och för somliga av dikterskorna, som exempelvis Halina Poświatowska, är just det kvinnliga villkoret ett centralt tema. Men än mer intressant är det att läsa Jag i första och sista person som en lyrikantologi i vilken tjugo framstående polska kvinnliga lyriker, var och en med sina texter och ändock med största allmängiltighet, beskriver vemodets, sorgernas och livsvilsenhetens vandring genom ett utsnitt ur tiden - från nittonhundratalets mellankrigstid in i ett ungt andra årtusende.
La Bibliofille
Inte för att de inte står utmärkt väl för sig själva, utan stöd, de av de polska poetissorna författade lyriska alstren, ty det gör de, så väsensskilda de nu är från varandra - där exempelvis Marta Podgórnik, född 1979, är vardagsrealist och i sin fria vers skriver fram ett jag som står med åtminstone ena foten i desillusionens grav, blasé...
LÅT DET FORTSÄTTA SÅ
12 december, fredag, får sparken, fullt i affärerna,
på gator, hållplatser, till och med i hjärtat. andas in världen
andas ut helvetet, det smälter, försvinner.
i dag ska ingen lida annat än av frosten,
i dag ska gud skänka mina fiender lycka och välgång,
låt telefonerna ringa för mig inatt,
låt det bli rea i natt,
på cigaretter, vodka och rohypnol.
ställer han sig i fönstret i dag igen, tvekande
med ett ben i graven,
gud: hjälp mig knuffa. (31)
är istället Maria Pawlikowska-Jasnorzewska, född 1891, en naturlyrisk kärlekspoet som i sina korta, rimmade fyrradingar presenterar en mer klassisk vemodspoesi...
OFELIA
Länge än får jag ligga still
i vattenväxternas snara
innan jag tror det jag inte vill:
Jag var inte älskad, bara.
(74)
I läsningen av en lyrikantologi vill man gärna söka efter en röd tråd, efter gemensamma nämnare, efter någonting som förenar och i en samling som Jag i första och sista person - en titel hämtad från en dikt av Krystyna Miłobędzka:
snabbast tappar jag ett verb, kvar blir substantiv, ting
sedan bara personliga pronomen (många jag, alltfler jag)
och namn? försvinner, bindeord försvinner
tre ord, två ord
till slut min, min i mig
min med mig
värld
jag i första och sista person
(13)
- som uteslutande samlar verk av kvinnliga författare blir kvinnligheten med automatik ett givet perspektiv att läsa dikterna ur, och för somliga av dikterskorna, som exempelvis Halina Poświatowska, är just det kvinnliga villkoret ett centralt tema. Men än mer intressant är det att läsa Jag i första och sista person som en lyrikantologi i vilken tjugo framstående polska kvinnliga lyriker, var och en med sina texter och ändock med största allmängiltighet, beskriver vemodets, sorgernas och livsvilsenhetens vandring genom ett utsnitt ur tiden - från nittonhundratalets mellankrigstid in i ett ungt andra årtusende.
La Bibliofille
Din beskrivning ger mig lust att bums beställa boken. Håller helt med dig om Tranans förnämliga arbete. Böcker från Algeriet, Vietnam och Indien har nått mig tack vare deras entusiastiska folkbildande bokspridararbete.
SvaraRaderaEwa Swedenmark: visst är det befriande att läsa litteratur som stammar från en annan berättartradition än den man är van vid!
SvaraRaderaOm Du gillar östeuropeisk litteratur vill jag å det varmaste rekommendera Dig Tranans Lettland berättar: Människomuséet, en av de bästa novellsamlingar jag någonsin läst. En länk till min recension av denna novellsamling finner Du här
Skriver upp denna på "att läsa" - listan.
SvaraRaderaEn njutning, som vanligt, att läsa din recension!
Niffin: ah, Du är för gentil! Ett nöje för mig att kunna bidraga till Din "att läsa"-lista!
SvaraRadera