Krishna Sobtis Lyssna min dotter

Som på en teaterscen ligger en moder för döden i den på bokförlaget Tranan utgivna romanen Lyssna min dotter av den indiska författarinnan Krishna Sobti. I samtal med dotter, sköterska, sig själv omprövar kvinnan sitt liv, vrider och vänder på det, känner ömsom den största stolthet över att ha framlevt sina dagar i familjens sköte, över att ha givit allt för man och barn, sörjer ömsom alla de drömmar hon hade, allt det hon ville göra med sitt liv, men som aldrig blev av, som det nu är för sent att göra någonting åt.

Berättelsen är av ett mycket innerligt och ömsint slag, blir så som man som läsare bevittnar det långsamma avskedet mellan ammu och ladki i full medvetenhet om vad som står för dörren. Sorgen är en av romanens dominanter, men Lyssna min dotter är också full av humor, och antar i förhållande till det gestaltade en mycket mänsklig och osentimental hållning, såsom ju den dramatiska formen kräver. Ammu är inte den hyggligaste alla gånger, utan låter ladki och sköterskan klä skott för både det ena och det andra och stundtals är mer än lovligt krävande:

Efter en tupplur -

- Har didi inte stigit upp? Sover hon fortfarande?

- Ji.

- Mina naglar är i vägen. Klipp dem.

- Ammiji, jag klippte ju dina naglar igår.

- Kanske det, men du kan väl göra som jag säger. För att göra
mig glad.

(43)

Att texten är uppdelad i dialog, stundtals en mycket lyriskt präglad sådan, och kortare scenanvisningar, som en teaterpjäs, resulterar i en mer direkt text som inte tar omvägar över resonemang och diskussioner vid sidan av själva skeendet. Den får sagt det den vill ändå. Som läsare av denna på många sätt mer öppna roman, som är dialogisk på så vis att den ger sin publik det största utrymme inom texten, blir man en tyst närvaro i ammus sjukrum, vid ammus, ladkis och didis sida, en av dem som ska förlora en matmor, en mamma, sig själv.

I all sin enkelhet är Lyssna min dotter ett av de mest medkänsloväckande, ett av de vackrare själatåg modern litteratur har att bjuda.

La Bibliofille