Ida Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan

Den prominenta tävlingshästen Sonja vägrar plötsligt att hoppa över ett hinder och morfar blir gammal, åldras och dör. Om detta handlar de två kortromanerna/långnovellerna i Ida Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan.

Textuell tanke, får man lov att beskriva prosan - den lyriskt vackra! - i Sonja så? Den besvikne ryttaren ältar, tar om, kväder, rekonstruerar, rannsakar sig själv, men kommer inte fram till annat än att det var HÄSTEN som inte ville, som fått nog, som gett fan i våld och bara vägrar. Historia och samtid tjusigt sammanvävt medelst citat ur Sven Stolpes Kristina: drottning och rebell. Skickligt överförs ryttarens förtvivlan på läsaren, vi delar den, känner oss lika vanmäktiga och små som han, textens uppdelning i fragment bara ökar, understryker intensiteten i känslan.

Kan inte svara på era frågor. Det är tio år på dagen sedan hon vägrade. Varför skulle hon vara heligare än någon annan? Sacre Cœur. Det är bara ett namn. Kristina, bara ett namn.

Hetsa, springa, gripa efter skuggan av den som glider över den älskades ansikte, försöka möta en främmande blick i den älskades ögon. Förstår inte längre vad hon säger.

Ryttaren, det var jag, jag var ryttaren och ni sa att det var mitt fel, skvatt galen, måste ha blivit skvatt galen, ni hade aldrig sett en ryttare vägra, det är hästar som vägrar, inte människor. (25)

En modern variation på Olof von Dahlins Sagan om hästen eller inte, den intertextuella frågan känns mindre viktig i sammanhanget, det är inte den som gör Sonja till en stor text, trots det lilla omfånget. Det är PROSAN - den lyriskt vackra! - som trollbinder och förför. Och det faktum att man texten igenom upptas av den bestämda känslan av att bli dragen vid näsan, lekt med förminskar inte den upplevelsen.

Tonen i Larsson är en helt annan. Allt börjar i denna berättelse på det fridfullaste sätt, barndomsnostalgiskt, med en morfar att bada med, lära sig simma med, leka ord- och fantasilekar med, men som slutar på det sorgligaste, det mest naturtrogna sätt, med en gammelmansmorfar i vilken spåren av den mysiga barndomsmorfadern knappt går att skönja.

Vid en viss punkt, vid ett speciellt skeende i Larsson börjar historien att ändra riktning, vrida sig mot ett mörker, och här leker Ida Linde på ett mycket kittlande vis med texterna, låter bokmärken på berättelsens nivå fungera som bokmärken i texten, representera peripetin, själva vändningen i berättelsen om Rävöga och Morfar, och låter dessutom hästarna från berättelsen Sonja vara avbildade på dessa bokmärken, avbilda texten Sonja inom ramen för texten Larsson, kommentera förhållandet mellan de båda texterna inom den artefaktiska bokens pärmar. Författare/berättare tar gestalt i flickan Rävöga och låter henne, i sin lek med bokmärkena, bestämma över historiens utveckling, låter henne och Morfar ta gestalt i skimmeln och fölet:

Det största märket föreställer ett rosa slott med en mur, framför muren är det gräs och ljusgröna träd i kanterna. Ett sto betar medan hennes föl står på helspänn längst fram på bokmärket och tittar med skrämda ögon på något som inte finns med på bilden.
Hon letar efter ett annat bokmärke att placera vid sidan, i fölets blick, som skulle kunna vara det som skrämmer. Hon hittar två till i samma serie.
På det ena står tre hästar fastkedjade på rad. Längst bort en svart häst med fyra vita strumpor, hade hon strumpor, en vit bläs jämn och fin. Hästen stirrar rakt in i Larsson.
Tittar på det andra märket. Det är ljuslila berg som hon föreställer sig Anderna. En öken och tre palmer. Randiga tält som skulle kunna vara cirkustält. Längst fram står den vita skimmeln. Täcker nästan hela bilden. Den har hejdat kroppen och står på helspänn framför ett vattendrag på samma sätt som fölet på det första bokmärket och med samma skrämda ögon. Hon sätter den stora hästen i fölets blick. (80f.)

Passagen ovan är den mest intressanta i Om jag glömmer dig blir jag en annan som helhet, just för dess metatextuella egenskaper, dess sätt att kommentera såväl de båda berättelsernas inbördes relationer, som funktioner inom respektive berättelsers ramar, hur ett motiv i den ena texten - Skimmeln, en häst med vit eller grå päls - ges en symbolisk innebörd och får representera någonting helt annat - Morfar: Han står och tittar på bokmärkena. Håret är vitt, kritvitt. (91) - i den andra. Den har ett djup i sig som får tanken att svindla då man tar den i mer ingående beaktande och den kan generera hur många läsningar, tolkningar som helst.
Man behöver dock alls inte vara någon vurmare för litteraturvetenskapliga teknikaliteter för att uppskatta Ida Lindes Om jag glömmer dig blir jag en annan. Sonja tar en i sanning med storm genom sin intensitet i både text och känsla, och Larsson är en mycket rörande berättelse om relationen mellan en morfar och hans dotterdotter, skriven med en varmt närvarande prosa, utspelande sig i en miljö som ter sig högst verklig och sann inför den läsande blicken.

La Bibliofille

(som inte kan låta bli att fundera på om man bör ta fasta på att "Sonja" + "Larsson" blir "Sonja Larsson")