Ivan Bunins Mörka alléer

Romantikens Ryssland. Ett Ryssland där man bor på gods och sitter i egen loge på teatern, där kvinnorna bär muff och herrarna är artiga gentlemen som högst belevat och med stadig hand hjälper sin dam ut ur droskan, ett Ryssland där man far till Krim över sommaren, eller kanske tar det tryggt dunkande tåget till Europa.
Erotikens och Passionens Ryssland. Ett Ryssland där det hettar och sjuder bak konvenansens fasader, där kvinnor rodnar mer av åtrå än av blygsel, där män i sitt begär till kvinnan ligger vid hennes fötter, där kärleken är det största, där det ofta gör ont, är så svårt att älska. Sådant är det Ryssland som tar gestalt i nobelpristagaren Ivan Bunins novellsamling Mörka alléer.
Som i novellen Kall höst, berättad av en gammal kvinna som i sin ungdom förlorade sin trolovade till första världskriget och nu överlevt honom med många, många år, trots att hon strax före deras avsked en kall höstkväll försäkrat honom att hans död, den skulle hon aldrig överleva:

Så överlevde jag hans död, efter att en gång ha råkat säga att jag inte skulle överleva den. men när jag tänker tillbaka på allt jag upplevt sedan dess, ställer jag alltid frågan: vad är det som betytt något i mitt liv? och jag svarar: bara den där kyliga höstkvällen. Har den verkligen existerat? ja, det har den. Och det är allt som betytt något i mitt liv - resten har varit en onödig dröm. Och jag tror fullt och fast: någonstans därborta väntar han på mig - med samma kärlek och ungdom som den kvällen. "Du ska leva, glädja dig här på jorden och sedan kommer du till mig..." Jag har levat och jag har glatt mig - nu ska jag snart komma till dig.

(ur Kall höst, s.139)

Grundtonen i Ivan Bunins Mörka alléer är allt annat än den förälskat romantiska. Kärleken är en vånda, en orsak till sorger och plågor och ofta tar novellerna en abrupt ände med förskräckelse - kärleken, passionen går om intet, någonting händer och man ledsagas i orden rakt in i ett gapande, om än ömsint, mörker...

Detta hände i februari det fruktansvärda året nittonhundrasjutton. Han var då i byn för sista gången i sitt liv.

(ur Tanja, s.83)

Hennes kropp skakade av högljudd gråt och ropande bad hon att någon skulle förbarma sig över henne.

(ur I Paris, s.93)

...stundtals inlindat i en liten gnutta hopp, som i min personliga favoritnovell Kall höst, i vilken en gammal kvinna berättar om den kväll då hon, som ung, tog avsked av sin trolovade som miste livet till första världskriget:

Så överlevde jag hans död, efter att en gång ha råkat säga att jag inte skulle överleva den. men när jag tänker tillbaka på allt jag upplevt sedan dess, ställer jag alltid frågan: vad är det som betytt något i mitt liv? och jag svarar: bara den där kyliga höstkvällen. Har den verkligen existerat? ja, det har den. Och det är allt som betytt något i mitt liv - resten har varit en onödig dröm. Och jag tror fullt och fast: någonstans därborta väntar han på mig - med samma kärlek och ungdom som den kvällen. "Du ska leva, glädja dig här på jorden och sedan kommer du till mig..." Jag har levat och jag har glatt mig - nu ska jag snart komma till dig.

(ur Kall höst, s.139)

Storslagenheten i novellernas känsla är exakt och måttfull, och tar form inför läsarna utan bombasm och överladdning. Detaljrikedomen - det på månget vis sant romantiska i novellerna - ligger istället i beskrivningen av scenerier, av naturen, av människor, i en i det närmaste ultrarealistisk avbildning i text och ord av det ögat ser:

Ganska kort, undersätsig, en aning kutryggig, med tjockt svart hår, långt mörkt slätrakat ansikte och stor näsa var han sannerligen en riktig korp - särskilt när han var klädd i svart frack på de välgörenhetsaftnar som vår guvernörska anordnade; då kunde han stå krokryggig och stadig vid något stånd som föreställde en rysk bondstuga, röra på sitt stora korphuvud, snegla med blixtrande korpögon på de dansande och folk som kom fram till ståndet, och inte minst på den utklädda bojarfrun som stod där charmant leende och med sina stora briljantprydda händer serverade billig gul champagne i släta vinglas - en högväxt dam i brokad och kokosjnik, med näsan så vitrosa av puder att den verkade konstjord.

(ur Korpen, s.140)

Ivan Bunin förärades, enligt förlaget Akvilons omslagspresentation av författaren, nittonhundratrettiotre nobelpriset i litteratur. Man kan omöjligen ha några invändningar mot detta, som ju Bunins hantverksskicklighet är så uppenbar: han får sin publik att så gå upp i novellerna som berättelser att den blir glömsk för att också, parallellt, betrakta texten som just en text, en konstruktion. Stilen i Mörka alléer är så förföriskt vacker, så svävande trots att den också har en påtaglig förankring i en realistisk rysk berättartradition, i ett berättande som är klassiskt och känns igen från och, om än avlägset, minner om Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij. Novellerna är som inneslutna i en oantastlighet som inte kan komma någon annanstans ifrån än Ivan Bunin själv, från en största omsorg om var och en av de många, många detaljer som sammantagna blir... en mästerlig text.

La Bibliofille