Ildefonso Falcones Katedralen vid havet

Skam och den mest bestämda förnimmelse av att ha blivit besudlad. Nedkletad av sentimentalt dravel, melodrama i historisk kontext. Utläst: Ildefonso Falcones Katedralen vid havet.
Gång på gång översköljdes jag under läsningens gång av den djupaste lust att kasta boken ifrån mig, hoppa på den, stampa på den, tända eld på den och å det snabbaste kuta iväg till närmsta vattenkran och där skrubba mig från topp till tå med rotborste, så vansinnigt pinsamt var det! Läs bara detta, en passage ur romanens slutsidor:

Arnau förde undan Mars huvud från sin axel och uppmanade henne att titta honom i ögonen.
- Jag är ledsen, började han, jag är ledsen att jag gav bort dig...
- Tyst, avbröt hon. det förflutna existerar inte. Det finns inget att förlåta. Våra liv börjar från och med idag. Titta, sa hon, lösgjorde sig från honom och tog honom i handen, havet. Stjärnorna, månen, där är de och de fortsätter att lysa upp oss, de lyser för oss. Vad bryr de sig om vad som har hänt. De håller oss sällskap och är glada för det. Ser du hur de lyser? De tindrar i himlen. Skulle de göra det om de brydde sig om det? Skulle det kanske inte blåsa upp till storm ifall Gud ville straffa oss? Vi är ensamma, du och jag, utan förflutet, utan minnen, utan skuld, utan något som kan komma i vägen för vår... kärlek. (644)

Isch! Man vill bara vomera utan avbrott i fjorton dar!

I början verkade det helt okej. Det stod utom allt tvivel att Katedralen vid havet långt ifrån skulle kvala in på någon lista över böcker man måste läsa innan man dör, att den inte var någonting annat än på sin höjd en god historia som är trivsam att läsa, men som man då sista sidan är genomläst lägger ifrån sig med ett Jaha och sedan förpassar till minnesvindlarnas mest avlägsna regioner. Om det bara vore så väl!
Det urartade å det grövsta, intrig följde på intrig och de tog de mest fåniga vändningar och utmynnade i någonting så förutsägbart att det borde vara straffbart att skriva på det sättet. I sina försök att skapa en berättelse med trovärdighet, en historia som skulle ha kunnat äga rum i verkligheten (och som till viss del också har gjort det enligt författarens efterord) lyckades Falcones bara göra saker och ting ännu mer löjeväckande och tramsiga. Arnau Estanyol, huvudgestalten i denna Barcelonaförlagda roman, uppmålas som en sann hjälte, alltigenom god, uppriktig och med massor av civilkurage, en hyvens kis om man så får säga, men för att han inte ska förefalla alltför upphöjd och übermänsklig infogar Falcones en och annan episod då han uppvisar mörkare sidor, hämndlystna diton till exempel. Dessa står i så bjärt kontrast till de he-manegenskaper han tillskrivits tidigare att det bara blir alltför genomskinligt att författaren varit mycket väl medveten om att hjälten är lite väl mycket hjälte och pliktskyldigt lagt till en liten söm i den Arnau Estanyolska strumpbyxan, bara för att. Samma sak med kvinnorna. Inga som helst nyanser där heller, horan är madonna och madonnan blir en hora och adelskvinnorna är raktigenom högfärdiga isstoder med onda avsikter. Alla adelsmän är elakingar, men bönderna - det är ena riktiga helgon, och kyrkans män, det är såklart hin håles anhang, som i alla medeltidsberättelser.
Katedralen i havet lider av ett av de största lyten en roman kan förses med, nämligen sökthet. Ildefonso Falcones förefaller mycket väl medveten om vilka reaktioner han önskar väcka hos sina läsare och har byggt upp texten, konstruerat sin historia i sann Hollywoodanda, i det allenarådande syftet att skriva en bestseller. Och visst har han presterat, señor Falcones! Det är inte illa att lyckas skriva en sexhundrasextiosex (!!!) sidor lång roman av vilken man inte har behållning av en enda sida, inte bär med sig något annat minne än just skammen och en avgrundsdjup frustration över att ha kastat bort många viktiga lästimmar på pretentiöst känslononsens, sentimentalt dravel förlagt i den mest ångestframkallande och vedervärdiga tidsålder av alla - medeltiden.

Lyss till sågens ljud i bokskogen.

La Bibliofille