Vårskrud

Den litterära salongen i Paris flyttar, som varje vår, ut i trädens skugga i Parc Monceau, därav den gröna skruden. Det är svårt att inte uppfyllas helt av naturtankar i tider som dessa och vad passar bättre i en naturförälskad litteraturslong i vårtider än en vacker tanke ur Harry Martinsonsk fatabur?

Roligt är att ibland tänka efter hur och i vilken ordning de olika djurarterna fly undan för ens steg. När man går normalt kan man alltid räkna med att en halvcirkel av utrymd skog ligger framför en och denna halvcirkel förflyttar sig alltefter hur man själv går. De stora och tunga fly först. Rävarna konstra också iväg sig i god tid i listiga bukter, befinna sig fort nog i det halvcirkelfält som redan ligger bakom en. Grävlingarna dröja och kura i sina gryt och hålor. Hackspettsungarna hänga fram som en klump över bohålets mynning i något ihåligt träd och väntar på modern, dra sig i sista stund tillbaka in i stammen likt en tunga som räckts ut emot en men nu drar sig in i munnen igen. Tjäderhönorna dölja sig väl bland granarnas undergrenar och braka upp till flykt så sent att det tyder på dövhet. Orrhönor vila ofta i skog bland örnbräken. Om det låter sig göra fly de genom att med halsarna sträckta springa undan under örnbräknens sammanhängande, solvattrade tak. Ormarna ringla också gärna undan in under bräkentak. De fly inte ner i hål förrän faran är alldeles överhängande. Ringduvorna nöja sig ofta med att lättjefullt flytta från träd till träd. En del fåglar är mästare i att flyga om hörn, det vill säga att plötsligt vika av runt första bästa gran. Man ser då den fulländade sneddningen då vingarna skära luften i en nedåt kurvande halvspiral. Andra fåglar fly längs med hela grangatan och vika av först när en lika bred och bekväm tvärgatan öppna sig i vinkel med denna. Dumma ungtjädrar och orrar fly ofta så. Vissa små skogshökar fly genom att beskriva de finfinaste åttor kring granarna eller helt enkelt en gäckande ring, så snabbt gjord att den för ett ögonblick står som ett band i luften och liknar en gloria runt granen. Andra fåglar fly lågt längs marken tills de hunnit runt hörnet, stiga därefter genast högt. Småfåglar, en del, fly genom kastflykt, hoppa som gräshoppor uppe på luftlagren. Andra fladdrar i väg högt upp, brant som en pyramid och låta sig sedan falla snett från denna lufttopp lika brant. Så finns det fåglar som hoppa från spetstopp till spetstopp (vad man än kan säga om granskogen men markanta toppspiror har den, ja, egentligen är den vårt enda trädslag som har riktigt bestämd topp, så riktig att en fågel kan sitta överst på det långa barrklädda pekfingret och spela kyrktupp. I jättegrantoppar kan det sitta bra nog stor fågel, ibland ända till stora hökar. Skatan sätter sig ofta i högsta grantoppspetsen i högsta granen. Blir där till svart silhuett och skrattar sedan ut en för att man trott att den varit något annat än skata.)
Ja, djuren fly på många olika sätt, alltefter arten. Men om dem alla skulle jag vilja säga, att går man normalt så fly de normalt. Att du får se ett djur fly och försvinna betyder att det har undkommit dig och det är ju bra.

Ur Naturessäer: Det enkla och det svåra; Stora djur och små (s.277f.)

La Bibliofille